När det blir (nästan) tyst.
När jag glömmer att jag känner henne bättre än någon annan på jorden, trots att vi bara känt varandra i (nästan) fem år.
När tiden liksom stannar upp, och livet tar ett djupt andetag. Det hände ikväll, när vi låg i sängen och pratade. Jag minns inte om vad. Hon pratade, men någonstans slutade jag lyssna på orden. Jag bara såg henne på nytt, som om för första gången, och blev skräckslagen och helt hänförd av hennes uppenbarelse. Ibland projicerar min fru alla solnedgångar i världshistorien genom sina ögon, utan att vara medveten om det.
Ibland är hon så vacker att man bara ger upp.
