Och den sista dagen...

...av det mycket händelserika året 2011 anländer med solsken genom persiennerna och en baksmälla the size of Iowa.

Detta på grund av extremt lyckad parmiddag med makarna Lund igår. Jag bjöd på min favoriträtt de senaste elva åren - pasta mozzarella - och Jessica och Helena pratade om Gud och kom fram till att de är samma person. Jag och Terje pratar inte om Gud med varandra. Vi spelar gitarr istället.

Ikväll kommer Lotta och Adam hit. Tillsammans med ungarna ska vi äta fläskfilé och skåla in ett nytt år. Det är så konstigt att det blev så här. Att livet kokade ihop just denna kombination av själar vid ett bord på Stentorpsgatan den 31 december 2011. Who woulda thought it?

Samtal med Julie, torsdag kväll

(Vi har precis sett "Mupparnas julsaga", där den elaka Ebenezer Scrooge blivit snäll till slut)

Julie (gråtandes): Pappa, du måste ta fram julklappspapper. Jag vill ge en julklapp till Skrot.
Jag: Vill du?
Julie: Ja. Han var så snäll.
Jag: Men du vet Julie...Scrooge är ju en sagofigur. Han finns inte på riktigt.
Julie: Då får vi ge den till teven.
Jag: Okej. Vill du rita en teckning till honom?
Julie: Nej, det måste vara en sak.
Jag: Jag vet! Vi kan ge den där lerfiguren du gjorde förut!
Julie: Ja, det kan vi! Skrot kommer att bli så glad!
(Vi går till teven. En amerikansk fotbollsmatch visas på ESPN America. Julie klappar skärmen och ställer leran på tevebyrån).
Julie: God jul, Skrot.
Jag: Nu tror jag att Scrooge vill säga något.
Julie: Vadå?
Jag (försöker låta som Michael Caine): Åh tack, Julie! Jag blir så glad för den vackra leran!
Julie: Varsågod. God jul!
Jag (Caine) God jul!
(Julie börjar storgråta. Jag lyfter upp henne i min famn)
Jag: Men gumman. Varför är du ledsen?
Julie: Jag är inte ledsen, pappa. Det är glädjetårar.

Ord på vägen

Jag har en skitbra terapeut. Hon är tyvärr för dyr för att jag ska kunna fortsätta anlita henne så länge till. Men hon är grym och jag är redan en bättre man tack vare våra samtal.

Nyligen skickade hon de här orden från poeten Rainer Maria Rilke till mig, med anledning att jag ska gifta mig. Gud, jag vet verkligen inte vad jag ger mig in på. Att älska en annan människa på riktigt; så förmätet av mig att tro att det ska lyckas.

Men jag tänker göra ett försök, folks.

Också att älska är gott: för kärleken är svår. Att hålla varandra kära: det är kanske det svåraste som vi har fått i uppgift, det yttersta, det sista provet och den sista prövningen, arbetet som allt annat arbete bara är förberedelse för. Att älska är till att börja med ingenting som innebär att man uppgår i en annan, ger sig hän och förenas. Det är en upphöjd anledning för den enskilde att mogna, bli någonting i sig själv, bli värld, bli värld i sig själv för en annans skull, det är ett stort, oförsynt anspråk på honom, något som väljer ut honom och kallar honom till vida ting.

Dan efter annandan

Massa idioter på t-banan men jag bryr mig inte för jag har världens vackraste fästmö och kvällningen över Stockholm är magisk och vi har precis varit på Östermalm och hämtat brudklänningen och jag tänker att jag är så glad att jag får leva.

Annars...

...var det en väldigt fin jul i år. Vi var i Stalbo med mina päron, ungarna, Jessica, min syrra och hennes kille. Så här nervös var Julie när hon väntade på tomten (finfint spelad av farfar):

The road

Svagt svagt härligt barndomsminne: en blå bilbana, som jag fick i julklapp när jag var fyra eller fem. Minns inte om bilarna i fråga nånsin funkade, antagligen inte eftersom vår familj alltid haft tummen rätt åt helvete, men det gjorde inget. Jag minns bara en oerhört lycklig, kittlande känsla av att sätta ihop bandelarna och att trycka på de där mackapärerna som fick (eller skulle ha fått) bilarna att rulla.

Edward är egentligen för liten för en bilbana men jag kunde inte låta bli utan köpte en svindyr Blixten McQueen-bana åt honom i julklapp. Den ena bilen, själva Blixten McQueen, gick sönder efter ungefär sju minuter, men jag fick ihop banan och den andra bilen åkte runt runt som en blixt! Jag har ingen aning om hur länge Edward kommer att fortsätta leka med sin bana, eller om han kommer att minnas den: huvudsaken är att jag har fört fadersarvet vidare. En dag ska Edward köpa en bilbana till sin son som eventuellt inte kommer att funka, eller så gör den det. Jag pratar om bilbanan alltså, inte sonen.

Tv-krönne, fredag

Jag trodde inte det var möjligt.
Men Charlie, Åsa och Mattias lyckades inte bara fylla tomrummet efter Sverker Olofsson i "Plus".
De gjorde programmet bättre.

När Sverker Olofsson i fjol lämnade "Plus" efter 23 år var jag nog inte ensam om att befara att SVT:s gamla trotjänare skulle gå i
graven. Men två och en halv säsonger med trion Charlie Söderberg, Åsa Avdic och Mathias Andersson vid rodret har visat att "Plus" var mycket mer än en bister Sverker som kastade grejer i en soptunna.
De har gjort programmet till en rappare, sexigare version av den stundtals lite gråa konsumentjournalistik som Olofsson basade över. Bara en sån sak som att man har modet att slänga in Angelo Badalamentis Twin Peaks-tema som soundtrack till ett av reportagen säger en hel del om den attityd som genomsyrar "Plus 2.0".
Gårdagens säsongsavslutning bjöd på en välgjord granskning av oseriösa telefonförsäljare som försöker lura intet ont anande pensionärer på pengar. Men precis när reportaget tenderade att bli framtungt tog man en paus och bröt av med en lättsam granskning av julgransfötter – komplett med en inhyrd fysiker som välte granar med hjälp av tyngder.
Att växla mellan högt och lågt är ett grepp som nya "Plus" ofta tar till, och med tanke på att vi moderna tv-tittare har koncentrationsförmågor som guldfiskar är det ett smart drag. Vi hinner inte bli uttråkade, vi hinner inte fundera på att byta kanal, vi sitter klistrade tills bovarna har letats fram och ställts till svar för sina brott. "Plus" behövde genomgå en ansiktslyftning, och det är precis vad firma Söderberg/Avdic/Andersson har gett programmet.

Om jag så blir 107 bast kommer jag inte förstå TV4:s skäl till att ge oss fyra separata entimmesprogram av "Jul-Lotta på Liseberg". Räckte det inte med ett program? Hur många urvattnade muzak-versioner av julklassiker tror Fyran att vi behöver på ett år?

(Tv-krönika i Aftonbladet, 23/12-11)

Tv-krönne, onsdag

Många försöker dra nytta av julen.
Några lyckas.
Andra inte.

Julen är, som bekant, mer än en viss predikants födelsedag. Den är ett
älskat varumärke som man gör klokt i att förknippa sig med – oavsett om man kränger läskeblask, hamburgare, begagnade bilar eller, för den delen, tv-program.
Så här års kryllar tablån av program som försöker åka snålskjuts på julens magi: ”Jul med Ernst” (TV4), ”#Adam Live Julspecial” (TV3), "Jullotta på Liseberg” (TV4) och ”Tinas julkök” (TV4). Att vissa lyckas med sin föresats, trots att de helt saknar anknytning till vår största högtid, är rätt imponerande. TV4:s ”Bingolotto” till exempel: bingo har inte direkt med Jesu födelse att göra, men deras uppesittarkväll har rullat så länge i rutan att den börjar kännas som en logisk jultradition.
Andra lyckas sämre. Det borde vara lätt för TV4:s ”Äntligen hemma” att kännas juligt, eftersom programmet redan från början bygger på att få sitt hem så mysigt som möjligt. Men då måste man gå in helhjärtat för just julen som koncept. Gårdagens julspecial var ett löst sammanhållet misch-masch av återblickar och bloopers från årets säsong och några nyinspelade klipp där Lulu Carter, Karin Mannerstål, Jimmy Schönning och de andra tävlade i att få sina julgranar att överträffa Musse Piggs i prålighet. Om TV4 ska julpynta sina program får de inte göra det så enkelt för sig.

SVT:s ”Sommarpratarna” är ett ”Stjärnorna på slottet light”, varken mer eller mindre. Samtalen är trevliga på ett småputtrigt sätt, men det bränner till alldeles för sällan för att programmet ska kännas som mer än en parentes i sin nuvarande form. Gårdagen var dock ett undantag. Laila Bagge pratade innerligt om sorgen efter sin döda mor
och Patrik Sjöberg var öppenhjärtig och modig när han mindes tillbaka på de sexuella övergrepp han utsattes för som ung. Den forne höjdhopparen passade även på att ge en känga till de som tror att han utnyttjar traumat för att tjäna pengar: ”Det skulle inte sudda ut mina minnen om jag så fick en miljard på bordet”, sa Sjöberg och möttes av
respektfull tysnad.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 21/12-11)

Wow

I vintras startade Jessica en fantastisk blogg som hon tyvärr ville hålla hemlig från allmänheten. Några av de vackraste inläggen som någonsin har skrivits av en svensk bloggare kastades därför som pärlor för svin på en undangömd plats på nätet (jag är svinet i denna liknelse, vilket jag är tacksam för eftersom jag var den enda som fick läsa de vackra orden).

Sen i går fick jag ett mess från henne: ”Kolla in fruforsling.wordpress.com”. Jag knappade in adressen på min iPhone och började läsa med ögon stora som tefat: hon hade bildat en blogg som handlar om mig! Well, inte bara mig, snarare om vårt nya liv tillsammans som blivande äkta par och (från och med april) frilansande arbetskollegor.

Det första inlägget gjorde mig alldeles knäsvag och rörd och tacksam och generad och lycklig.

(Om ni undrar vad de vita prickarna i bilden på oss är för något kan jag meddela att de är dataframställda snöflingor. Vilket ju är logiskt eftersom bilden är tagen i Malaga!)

Edwardina

Vi är en progressiv familj, vi som bor på Stentorpsgatan. Därför sa vi ja när Edward bad att få tofsar som sin storasyster i morse. Fröknarna på dagis var mycket imponerade. De tänkte för sig själva "den där pojken är en frisinnad själ som kommer att kämpa för kvinnors rättigheter när han blir stor. Han kommer dessutom att få ligga nåt fruktansvärt eftersom han kommer att bli så snygg".

Wipe that smile off your face, motherfucker!

Sitter på tåget hem till Västerås med Bladet i knät. Har en helgintervju med Kalle Moraeus i blaskan som jag är rätt nöjd med. Men det är djupt beklagligt att man har valt att trycka in min Livets Ord-byline istället för min allvarlig-reporter-i-kavaj-stirrar-buttert-in-i-kameran-byline som brukar användas i de här sammanhangen. Jag inbillar mig att läsarna rynkar på näsan när de ser att en djupt religiös pojke på sexton år har gjort intervjun. Hoppas jag har fel.

Fan också

Ska på fest med Jessica ikväll. Tyvärr är jag sjuk och trött och flottig efter att ha hjälpt Ann att flytta hela dagen, och jag hinner inte duscha. OCH jag är klädd i skogsjägarskjorta och skitiga jeans. Då känns det inte enbart odelat positivt att få den här bilden skickad till sig. Jag och Jessica kommer att se ut som Kronblom och Afrodite bredvid varandra ikväll.

Eftermiddag i Sverige, december

Snöstorm. Sextio kilometer i timmen mellan Norrköping och Stockholm. Hästfinkan är full med möbler och slirar till höger och vänster bakom bilen. Vi lurar döden flera gånger. No biggie. Vi ska ju alla dö.

Far till vänster om mig. Syster i baksätet. Vi tar en drive-in på McDonald's i Strängnäs och fyller på med fett.

Läs inte det här om du är bitter

Jag inser att jag skriver extremt mycket om min blivande fru på den här bloggen. Det är möjligt att min kärlekskrankhet börjar bli jobbig men JAG ÄR SÅ JÄVLA KÄR ATT JAG KAN INTE LÅTA BLI.

Nu i tunnelbanan. På väg till Solna C. Fredagskväll. Vi har inga planer och det är det bästa jag vet: en ledig kväll med Jessica Isaksson är som att gå in i en stor kyrka och umgås med Gud. Det spelar ingen roll vad vi gör. Eller vad vi inte gör. Bara att umgås med denna fantastiska människa är en ynnest som är så stor att jag önskar att jag vore religiös så jag kunde tacka en högre makt.

På spåret! Följt av "About a boy". Min favoriträtt följt av nåt ännu onyttigare. En soffa.

Ett överflöd av liv.

Jag älskar den här filmsnutten

Den är så mycket Edward. kolla in den oerhört nonchalanta och avslappnade gångstilen. Kolla in hur han släpper allt när han ser teven. Kolla in skönheten och den enorma coolheten. Dessutom ser vår lägenhet rätt fin ut, eller hur?

1 kl

Det är så jävla sällan jag åker första klass att varje gång jag gör det känns exotisk och spännande. Lismandet från konduktören. Kaffet som är gratis. Kostymnissarna med sina laptops. Känslan av att vara en smula utvald, en smula speciell.

Bara tjugo minuter kvar till Stockholm C. Fan också.

Taxi

I ottan. Det är mysigt att vara uppe när så många andra sover. Man vet något som inte dom vet. Man vet att världen tickar på och att apokalypsen håller sig på mattan lite till. Man vet att Fon Jorslings pappa fyller 74 bast och därmed är dubbelt så gammal som Fon, som är 37. Man vet att Fon är sömndrucken och svullen just nu, men att han innerst inne är oändligt vacker.

Odjuret och skönheten

Min blivande fru blir i detta nu hyllad på Carolina Gynnings blogg. Allt annat vore orimligt. Vi har trots allt att göra med den bästa intervjuaren sen Bobby Kennedy grillade Jimmy Hoffa i senatsutskotten på 50-talet.

Midnatt råder

Så uppstår en liten helighet mitt i snålblåsten och mörkret på ett dagis i Västerås. Bebbarna och deras kompisar stämmer upp i tipp tapp, Edward svänger en lykta, Julie tecknar teckenspråk med en luciakrona på huvudet och vi sörplar på alkoholfri glögg. Det är den trettonde december. Det sägs ja till livet över hela Sverige. Det finns en mening med alltihop trots allt.

Tv-krönne, lördag

Jag kommer inte att sakna "Idol".
Men TV4 bjöd liket på en proffsig och värdig begravning i går.

Många höjde på ögonbrynen när TV4 för några veckor sedan gick ut med att "Idol"-formatet skrotas från nästa år. De tog en risk. Varför skulle någon vilja titta på ett program som inte ens kanalen längre trodde på?
Men så här i efterhand var det ett smart drag av Fyran. Gårdagskvällens final fick ett välbehövligt drag av nostalgi som delvis kompenserade för den totala brist på drama som en "Idol"-final nu för tiden erbjuder. För ingen bryr sig ju om vem som kommer etta eller tvåa. Om åtta säsonger har visat oss något är det att the winner inte alls takes it all i Idol-land. Ibland är det den som kommer tvåa. Eller femma. Oftast ingen alls.
Att se arkivbilder på gamla auditions från programmets barndom var roligt men lite vemodigt också: de var som vykort från ett Sverige där vi fortfarande tog debatten om mobbning i tv på allvar. Årets elakheter från Alexander Bard och Pelle Lidell har för det mesta gått obemärkt förbi. Det hade de inte tillåtits göra 2004.
Med tanke på att TV4 redan börjat lägga fokus på kommande satsningen "The voice" var det upplagt för en avslagen historia från Globen igår. Men kanalen kavlade upp ärmarna och bjöd trots allt på ett värdigt avslut. Tv-produktionen var tekniskt felfri och stundtals hisnande proffsig, Pär Lernström visade att han har potentialen att bli en stor programledare och Amanda Fondell var den bästa vinnaren "Idol" har haft sedan Agnes Carlsson 2005. Just Agnes stod för övrigt för kvällens höjdpunkt när hon gjorde sin gamla vinnarlåt "Right here, right now". Ett bevis för att "Idol", i sina bästa stunder, faktiskt kunde leverera bra musik.
Men Gry Forssell och Anders Timell var helt meningslösa som kommentatorer. Deras pladdriga floskler på släpig mediestockholmska hade med fördel fått stanna kvar på Riche.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 10/12-11)

Samtal, måndag kväll

Jag: Herregud, klockan är över nio! Nu måste ni sova!
Edward: Man får inte säga Gud!
Jag: Jo det får man.
Edward: Men inte fan.
Julie: Och inte jävlar.
Edward: Och inte pruttbajs.
Julie: Vad gör du för nåt?
Jessica: Jag skriver en artikel om en kvinna som var tjock men som gick ner flera kilo.
Julie: Man får inte säga tjock!
Jessica: Nej, man ska helst säga överviktig.
Jag: Vad skulle du vilja skriva för artikel?
Julie: Om en kille och en tjej. Och en liten kille som hittar en skatt.

Drottningens återkomst

Jessica gör en slags comeback i Expressen idag, tidningen där hon burst out on the media scene 2006 och tog Sverige med storm, för att parafrasera Hit Parader.

Jag blir rörd när jag ser hennes gamla byline, till en intervju med Tina Nordström i söndagsbilagan. Det är Jessica men ändå inte MIN Jessica. Hon var så jävla ung och duktig och ambitiös när den där bilden togs. När jag var i hennes ålder svabbade jag tallrikar på Arlanda för tretusen i månaden.

Vissa dagar jobbade jag sexton timmar. Då hände det att jag plockade ut fyratusen.

Möte

Vi har bröllopsmöte i detta nu. Det visar sig att det är sinnessjukt mycket att stå i när man ska bli man och hustru. Och dyrt som satan. Eftersom jag och Jessica är drömmare är det typiskt oss att komma på att vi aldrig beställde den där bröllopstårtan när vi gick upp i ottan och drog med oss ungarna till det där bageriet. Eller gjorde vi det? Beställde vi eller sa vi bara att vi var intresserade?

Och hur många marschaller ska vi ha? Fyra? Tio? Hundra?

Ska vi hålla varandra i handen under vigseln? Eller gör man inte så?

Skit samma. Jag kommer snart att vara gift med en människa som blöder av kärlek och lust till livet. Jag är så glad att jag får uppleva det här. Det är inte alla förunnat. Tack för det, Gud.

Dåligt pokerfejs

Edward försöker få oss att tro att han är skitsur på nåt. Men han är så dålig på att vara sur, den pojken. Hans grundhumör är så fundamentalt soligt att han inte lyckas se butter ut mer än max fem sekunder åt gången.

Sen rämnar fasaden.

Det var då

En annan bild jag ramlade över idag är detta porträtt på en undernärd Jon som blir bjuden på Burger King i Salamanca. Det är den 11 juli 1994. Det är min tjugoårsdag. Det är svårt att fatta att den här tjommen och jag är samma människa.

Det visar sig...

...att min mamma var en filmstjärna innan hon blev min mamma. Hittade den här bilden i ett gammalt fotoalbum nyss. Tydligen tagen på nåt tåg i Frankrike av en son till Olof Lagercrantz. Min mamma är 24. Och vackrare än livet självt.

Lördag

Ett väldigt opassande och omoget ord att använda när man är 37 är "bakfylleångest". Men det är exakt det jag har lidit av idag. Kopplat med det våta decembermörkret och diverse strul har den frammanat en gammal fantasi om att göra en Cobain och blåsa skallen av sig. Don't worry folks, it's not gonna happen.

Ungarna är ljuvliga som vanligt. Men ibland är deras pappa ledsen. Då är det skönt att kunna åka till Stalbo och låta farmor och farfar leka med dem. Jag har aldrig hävdat att jag är perfekt.

Jag sårade en vän häromdagen. Jag hatar att såra folk. I såna lägen önskar jag att jag inte vore en människa. Att jag vore en fluga, istället. Som inte tog så mycket plats i världen. Som inte hade ett trasigt hjärta som kunde såra någon.

Jag saknar Jessica som fan.

Är

ute med Dan och Ice-T. I nån skatteskrapa.

Bebbarna goes public

Ungarna gör massmedial debut i dag. Det är lite hisnande. Hundratusentals svenskar kommer att se Jullans vackra tofsar och Edwards för stora jeans i kväll. Och julstjärnan i fönstret. Och vår noggrant dammsugade matta. Och Johans battingar. Hundratusentals svenskar kommer att dra på mungiporna åt Elliotts mycket fyndiga sågning av årets julkalender:

Den var inget bra. Den var för kort och inget cool. Jag gillade inte tjuvarna, det hade behövts fler monster och mer läskigheter. Som en djävul eller en norsk drake.

X-mas

Vi gjorde just Sveriges skevaste pepparkakshus. Att det håller samman är ett arkitektiskt mirakel, men nu står det och lyser bredvid första advent-ljuset på bordet i vardagsrummet. En tomtefamilj har flyttat in därinne. Det är så mysigt ikväll. Tjugosju dagar till dopparedagen...men i casa Forsling råder redan julfriden.

Texas school book depository, 6 tr

Betar av ännu en oskuld i dagens blaska. Det gäller liksom att passa på nu när jag jobbar på lånad tid. På sida 16 skriver jag lite om Kennedy-mordet (det första. Jack alltså, inte Bobby), som en del av Bladets "Vet mer"-serie. Min briljanta fästmö läser min artikel just i detta nu. Jag är skitnervös över hennes dom. Hon är ju så jävla smart, den kvinnan.

Syskon

Ungarna vaknade fyra i morse och kom och la sig hos mig. Som förälder jublar man inte när ens sömn blir uppfuckad, men å andra sidan är man så van vid det och sen tog jag en gullig bild på dem och började fundera.

Det är ju så vackert att de har varandra. De kommer alltid att ha varandra. De är inte ensamma i sin barndom, som jag och min syster var eftersom det skiljer tio år mellan oss. Jag och Ann badade inte ihop, vi sov inte ihop, vi kollade inte på Bolibompa ihop, vi slogs inte, vi lekte inte, vi skrattade inte, vi grät inte ihop. Jag är glad över den relation vi har idag, men vi kommer aldrig att få sånt som andra syskon har.

Sånt som Julie och Edward Forsling har.

Betlehems stjärna

Och det hände sig på den tjugosjätte dagen i den elfte månaden att pappa Forsling hängde upp en julstjärna i sin trea på Stentorpsgatan i Västerås. Och hans barn fröjdades och började sjunga "En sockerbagare", ty det hör julen till. Och stjärnan hängde snett, ty pappa Forsling har tummen mitt i handen. Men den sprider sitt sken i ett vardagsrum i Sverige. Och Gud sade att det var gott. Och pappa Forsling la sig i sängen med sin Stephen King-bok och kände sig ganska nöjd.

Introkrönne, fredag

Var Lasse Brandeby dumdristig som jobbade in i det sista?
Nej.
Han var sann mot sig själv.

Tidig sommar 2011 och Lasse Brandeby är svårt sjuk.
Ändå reser den folkkära komikern ner till Frankrike för att göra ett sista tv-jobb: som sitt alter ego Kurt Olsson i TV4:s långkörare "Fångarna på fortet".
Trots utmattning och svåra smärtor genomför den cancersjuke Brandeby inspelningen. Väl hemma hamnar han på sjukhus.
I söndags dog han, 66 år gammal. Efterspelet har handlat mycket om hans envisa arbetsmoral, som gjorde att han dansade med cancer i kroppen redan i ”Let´s dance” 2007 och sedan fortsatte att planera revyer in i det sista.
– Jag försökte lite försiktigt föreslå att han kanske skulle ta det lite lugnt, men han lyssnade inte på det örat, som mångåriga vännen Lasse Kronér uttryckte det i veckan.
I en krönika i augusti ifrågasatte jag själv Brandebys beslut att spela in "Fortet", fast det borde ha varit uppenbart för honom att han var för sjuk.
"Jag kan inte bestämma mig för om Brandebys uppoffring är beundransvärd eller förkastlig. Om den är ett uttryck för en vacker princip – att man ska köra sin livsgärning ända in i kaklet, även om det skulle vara förenligt med ren livsfara – eller något sorgligt: underhållning är större än allt, inklusive din egen hälsa", skrev jag.
Men jag missade poängen. Det är ju inte underhållningen som är större än allt, det är kärleken och lusten. Det som driver oss. Det som får oss att gå upp på morgonen och säga ja till den här kalla världen, dag efter dag, år efter år. Det kan vara musik. Eller sport. Kärleken till ett barn, en partner, en förälder, en katt. Religion, litteratur, sex, sprit, politik. Whatever gets you through the night, 'salright, 'salright, som Lennon sjöng.
För Lasse Brandeby var det att underhålla andra människor. Och så länge han kunde stå på benen var det precis det han gjorde. Även när benen i fråga började svaja betänkligt och inte längre orkade bära honom upp för trapporna till tornet på Fort Boyard.
– Det är farligt att leva, vet du, sa Lasse Brandeby den sista gången jag intervjuade honom, för tre månader sen.
Det gäller oss alla, förstås. Men långt i från alla har det mod som krävs för att göra det.
All heder till dig, Lasse, som vågade in i det sista.

(Introkrönika i Nöjesbladet, 25/11-11)

Stockholm ändå

Jag har aldrig hyst någon djupare kärlek för den här stan. Många fina minnen, en viss känsla av rötter eftersom mina päron är från Nacka. Men jag har aldrig varit förälskad i Sthlm, inte som jag märker att andra blir. Och mitt nya liv kommer att innebära att jag är här mindre än förut.

Ändå. En Djurgårdsbåt drar streck över vattnet på väg till Gröna Lund. Det är magiskt. Det är heligt. Jag är tre år gammal igen och står och vinkar till kameran.

Uppbrott

Ring in det nya och ring ut det gamla
I årets första, skälvande minut!
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
Och ring in till sanningen till oss, som famla!

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten,
Och ring hugsvalelse till sargad barm
Ring hatet ut emellan rik och arm
Och ring försoning in till jordens släkten

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
Och ring den frusna tiden åter varm
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
Men ring till sångarhjärtan skaparglöden

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
Förtalets lömskhet, avundens försåt
Ring in det rätta på triumfens stråt,
Och ring till seger mänsklighetens fanor

Min son är ett geni

Edward är inte bara två år yngre än de flesta av sina gruppkamrater på dagis. Han har också bemästrat le-bedårande-på-skolfoto-konsten på ett sätt som saknar motstycke i modern förskolehistoria.

In purgatorium

Livebloggar från presskonferens för Melodifestivalen, eller som det också kallas: helvetets sjunde krets. Står i kö som boskap. Trängs med andra journalister om köttslamsor från de glittriga. Så förnedrande. Så ovärdigt.

I'm too old for this shit.

Butterfly poo

Ordet fjärilbajs används som bekant alldeles för sällan i dagligt tal. Detta har min dotter insett, eftersom hon är ett geni.

Husmodern

Om tjugo minuter ska mina och Jessicas föräldrar träffas för första gången. Jag vet redan att det kommer att gå lysande. För Jessica har gjort en minestrone som är tjockare än blod och tyngre än döden.

Blast from the past

Lysande för ett gammalt Jackass-fan att se Steve-O på det surrealistiska stället Rival ikväll.

Åren går så fort. Nyss gick jag och Thomas genom Bishop's Arms i kallingarna. Nyss stoppade jag ett tomtebloss i anus och fjuttade på.

Inte längre.

När vi var unga och cyniska

Djupt begravt i våra interna filer hittade jag nyss "Floskeltoppen", där vi skrev in fyndigheter som yttrades på Aftonbladets nöjesredaktion under året 2006.

Det är som ekon från ett förflutet som jag inte vet om jag vill minnas. Så jävla länge sen. Både roligt och tragiskt. Alla dessa dagar jag har jobbat här. Alla dessa år.