Ungarna vaknade fyra i morse och kom och la sig hos mig. Som förälder jublar man inte när ens sömn blir uppfuckad, men å andra sidan är man så van vid det och sen tog jag en gullig bild på dem och började fundera.
Det är ju så vackert att de har varandra. De kommer alltid att ha varandra. De är inte ensamma i sin barndom, som jag och min syster var eftersom det skiljer tio år mellan oss. Jag och Ann badade inte ihop, vi sov inte ihop, vi kollade inte på Bolibompa ihop, vi slogs inte, vi lekte inte, vi skrattade inte, vi grät inte ihop. Jag är glad över den relation vi har idag, men vi kommer aldrig att få sånt som andra syskon har.
Sånt som Julie och Edward Forsling har.
