Här är en sanning som man ska tala tyst om ifall man vill bli sedd som en intellektuell stilist som tar livet på allvar: Stephen King är med bred marginal min favoritförfattare. Han har varit det i säkert femton år. Eftersom han skriver böcker lika ofta som jag klipper håret behöver jag aldrig vänta särskilt länge på nästa tegelsten.
Oftast släpper han en bok i november, och oftast önskar jag den i julklapp av mina päron. Det har blivit en tradition, och ett sätt att få julen att kännas tidlös och extra helig. Jag må närma mig fyrtio, men under granen ligger det en Stephen King-bok precis som när jag var sjutton, liksom. Vackert och vemodigt nostalgiskt.
Men när jag fick höra att Kings nya bok skulle handla om Kennedy-mordet visste jag att det skulle bli svårt att vänta de sju veckorna mellan boksläppet och julafton. Jag menar HERREGUD. Prata om en perfekt storm! Alla Kennedys är Gudar för mig. Det är som om Kurt Cobain skulle återuppstå och skriva en låt om Chappaquiddick, för bövelen!
Så när jag såg den sprillans pärlan i bokaffären på Sigma nyss kunde jag inte hålla mig. Nu känner jag mig lite skamsen och väldigt förväntansfull. Jag orkar inte plöja Nicholls One fucking day, den är för luttrad och för självgod och för populär.
Så den åker upp på hyllan. Och jag åker till Dallas istället.
