Introkrönne, fredag

Var Lasse Brandeby dumdristig som jobbade in i det sista?
Nej.
Han var sann mot sig själv.

Tidig sommar 2011 och Lasse Brandeby är svårt sjuk.
Ändå reser den folkkära komikern ner till Frankrike för att göra ett sista tv-jobb: som sitt alter ego Kurt Olsson i TV4:s långkörare "Fångarna på fortet".
Trots utmattning och svåra smärtor genomför den cancersjuke Brandeby inspelningen. Väl hemma hamnar han på sjukhus.
I söndags dog han, 66 år gammal. Efterspelet har handlat mycket om hans envisa arbetsmoral, som gjorde att han dansade med cancer i kroppen redan i ”Let´s dance” 2007 och sedan fortsatte att planera revyer in i det sista.
– Jag försökte lite försiktigt föreslå att han kanske skulle ta det lite lugnt, men han lyssnade inte på det örat, som mångåriga vännen Lasse Kronér uttryckte det i veckan.
I en krönika i augusti ifrågasatte jag själv Brandebys beslut att spela in "Fortet", fast det borde ha varit uppenbart för honom att han var för sjuk.
"Jag kan inte bestämma mig för om Brandebys uppoffring är beundransvärd eller förkastlig. Om den är ett uttryck för en vacker princip – att man ska köra sin livsgärning ända in i kaklet, även om det skulle vara förenligt med ren livsfara – eller något sorgligt: underhållning är större än allt, inklusive din egen hälsa", skrev jag.
Men jag missade poängen. Det är ju inte underhållningen som är större än allt, det är kärleken och lusten. Det som driver oss. Det som får oss att gå upp på morgonen och säga ja till den här kalla världen, dag efter dag, år efter år. Det kan vara musik. Eller sport. Kärleken till ett barn, en partner, en förälder, en katt. Religion, litteratur, sex, sprit, politik. Whatever gets you through the night, 'salright, 'salright, som Lennon sjöng.
För Lasse Brandeby var det att underhålla andra människor. Och så länge han kunde stå på benen var det precis det han gjorde. Även när benen i fråga började svaja betänkligt och inte längre orkade bära honom upp för trapporna till tornet på Fort Boyard.
– Det är farligt att leva, vet du, sa Lasse Brandeby den sista gången jag intervjuade honom, för tre månader sen.
Det gäller oss alla, förstås. Men långt i från alla har det mod som krävs för att göra det.
All heder till dig, Lasse, som vågade in i det sista.

(Introkrönika i Nöjesbladet, 25/11-11)