Svagt svagt härligt barndomsminne: en blå bilbana, som jag fick i julklapp när jag var fyra eller fem. Minns inte om bilarna i fråga nånsin funkade, antagligen inte eftersom vår familj alltid haft tummen rätt åt helvete, men det gjorde inget. Jag minns bara en oerhört lycklig, kittlande känsla av att sätta ihop bandelarna och att trycka på de där mackapärerna som fick (eller skulle ha fått) bilarna att rulla.
Edward är egentligen för liten för en bilbana men jag kunde inte låta bli utan köpte en svindyr Blixten McQueen-bana åt honom i julklapp. Den ena bilen, själva Blixten McQueen, gick sönder efter ungefär sju minuter, men jag fick ihop banan och den andra bilen åkte runt runt som en blixt! Jag har ingen aning om hur länge Edward kommer att fortsätta leka med sin bana, eller om han kommer att minnas den: huvudsaken är att jag har fört fadersarvet vidare. En dag ska Edward köpa en bilbana till sin son som eventuellt inte kommer att funka, eller så gör den det. Jag pratar om bilbanan alltså, inte sonen.
