Samtal med Julie, torsdag kväll

(Vi har precis sett "Mupparnas julsaga", där den elaka Ebenezer Scrooge blivit snäll till slut)

Julie (gråtandes): Pappa, du måste ta fram julklappspapper. Jag vill ge en julklapp till Skrot.
Jag: Vill du?
Julie: Ja. Han var så snäll.
Jag: Men du vet Julie...Scrooge är ju en sagofigur. Han finns inte på riktigt.
Julie: Då får vi ge den till teven.
Jag: Okej. Vill du rita en teckning till honom?
Julie: Nej, det måste vara en sak.
Jag: Jag vet! Vi kan ge den där lerfiguren du gjorde förut!
Julie: Ja, det kan vi! Skrot kommer att bli så glad!
(Vi går till teven. En amerikansk fotbollsmatch visas på ESPN America. Julie klappar skärmen och ställer leran på tevebyrån).
Julie: God jul, Skrot.
Jag: Nu tror jag att Scrooge vill säga något.
Julie: Vadå?
Jag (försöker låta som Michael Caine): Åh tack, Julie! Jag blir så glad för den vackra leran!
Julie: Varsågod. God jul!
Jag (Caine) God jul!
(Julie börjar storgråta. Jag lyfter upp henne i min famn)
Jag: Men gumman. Varför är du ledsen?
Julie: Jag är inte ledsen, pappa. Det är glädjetårar.