När jag fick fast på Bladet i oktober -05 drabbades jag av en existensiell kris. Hur hade det blivit så här? En tabloidreporter? Var det inte bara förtappade själar som blev det?
Lösningen: skaffa fadderbarn. Snabbare än ni kan säga 'take the easy way out' hade jag åtagit mig en pakistansk åttaåring vid namn Mubashar. Jag gick in i projektet med stor energi. Jag skrev långa brev till honom, skickade miniräknare och legobilar och Stålmannengrejer. Han målade elefanter till svar.
Men nu har vår relation börjat gå på sparlåga, det är som att vi inte har något att säga till varann längre. Och Mubashar börjar bli stor, jag vet inte vad jag ska ge honom i present som inte känns barnsligt och mästrande. Vad ger man en pakistansk tolvåring? Och vad pratar man om?
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...