När jag fick fast på Bladet i oktober -05 drabbades jag av en existensiell kris. Hur hade det blivit så här? En tabloidreporter? Var det inte bara förtappade själar som blev det?
Lösningen: skaffa fadderbarn. Snabbare än ni kan säga 'take the easy way out' hade jag åtagit mig en pakistansk åttaåring vid namn Mubashar. Jag gick in i projektet med stor energi. Jag skrev långa brev till honom, skickade miniräknare och legobilar och Stålmannengrejer. Han målade elefanter till svar.
Men nu har vår relation börjat gå på sparlåga, det är som att vi inte har något att säga till varann längre. Och Mubashar börjar bli stor, jag vet inte vad jag ska ge honom i present som inte känns barnsligt och mästrande. Vad ger man en pakistansk tolvåring? Och vad pratar man om?
In memoriam
Att umgås med dig var som att andas ut, som att ta av sig en bildlig slips efter en lång dag på kontoret. Knäppa upp skärpet och låta m agen...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
En av Edwards favoritspelare i fotboll är Cristiano Ronaldo, och han är särskilt fascinerad av dennes firande när han gör mål. Tydligen bruk... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm...