Min arbetsplats måste skära ner tjugo procent av sin personalstyrka, i runda tal hundra pers. Detta fick vi reda på under begravningslika omständigheter i dag.
Jag inser att jag låter som en bitter socialist här, men jag provoceras av att genomlida 90 minuters stormöte där tre chefer med sexsiffrig månadsinkomst talar om för fotfolket vad som gäller och vad som inte gäller. Som om vi vore småbarn. Som om vi vore schackbönder.
De sitter säkert, så klart. De är ju oumbärliga. Det ska sparas 150 millar, ett helt jävla tryckeri ska läggas ner och hundra människosjälar ska kickas ut i kylan. Men deras skyhöga löner ska absolut inte rubbas. Hur många människor skulle få behålla sina jobb om alla mina högsta chefer gick ner i lön med, säg, 30 000 i månaden? Från typ 180 till 150? Fem stycken? Tio?
Har de ens tänkt tanken?
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...