Sitter på tåget. Plötsligt utbrister jag 'nej men för faaaaan' och gömmer huvudet i händerna. Jag har drabbats av en så kallad skamsköljning. Ni vet, när minnet av en gammal pinsamhet sköljer över en med sådan kraft att man reagerar fysiskt på det.
Den här pinsamheten var femton år gammal, men känns fortfarande så fruktansvärd att jag inte kan bringa mig att sätta den på pränt. Ni kan få två ledtrådar: 1. cp-miner och 2. ett icke uppmärksammat titthål i en dörr.
Men det var ju så länge sen. Varför straffas jag fortfarande? Varför klipper jag inte bara av banden?
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...