Nu har rockstjärnan ringt. Eftersom ingen jävel läser den här bloggen kan jag avslöja att det var Lars Ulrich i Metallica. Det är något grovt surrealistiskt över att stå i sitt sovrum och prata med någon vars trumtakter sitter präntade i själen som en slags morsekod. Jag har aldrig varit något fanatiskt Metallicafan, men "Fade to black", "Master of puppets"...det är sånger som ligger som en röd tråd mellan Jon 1989 och Jon 2009. Såna röda trådar kan kännas djupt melankoliska att följa hela vägen tillbaka till sitt ursprung, men de är vackra också. Och nödvändiga.
Synd bara att jag blir så jävla tounge tied när jag pratar med gamla idoler. Jag babblar på som en idiot, med engelsk grammatik på mellanstadienivå.
Och så en malande tanke, en pinsam, surrande sak längst bak i huvudet: den här 45-åriga mannen som jag har på andra sidan luren just nu, han som sitter i sin lyxvilla i Berkeley och är älskad av miljontals fans, som har platinaskivor på väggarna och en bokad världsturné som sträcker sig fram till augusti 2010, han...han...
Han lever det liv jag borde ha haft.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...