Tv-krönne, måndag

Det finns många skäl att tycka illa om ”Så ska det låta”.
Ändå kapitulerar jag.
SVT har skapat ett trevlighetsmonster som är omöjligt att värja sig mot.

Filmen ”Truman show” handlar om Truman (Jim Carrey), en genomhygglig man som hålls fången i ett gigantisk dolda kameran-experiment sedan födseln. Alla han möter – från hans fru till folk på gatan – är skådespelare. Hans vardag är den amerikanska högerns våta dröm: en sockersöt utopi befolkad av en övre medelklass som aldrig har hört talas om våldtäkter, drogproblem, arbetslöshet eller rasism. Allt filmas och direktsänds till den riktiga världen, där livet som bekant inte är lika okomplicerat.

Truman hade känt sig som hemma i ”Så ska det låta”-studion. Att knäppa på SVT på söndagskvällar klockan 20 är som att kliva in i en parallell låtsasvärld där människor upphör att vara sexuella varelser och försöker leva upp till något slags Ken och Barbie-ideal från 50-talet. Peter Settman traskar runt som en befälhavare över en hygglighetsarmé, med de ständigt leende pianisterna Angelica Alm och Marika Willstedt som närmaste löjtnanter. Allt är klanderfritt, professionellt, duktigt och så förbannat trevligt att jag kippar efter syre en bit in i programmet.

Men märkligt nog lyckas jag inte tycka illa om ”Så ska det låta”, hur mycket jag än skulle vilja. Programmet balanserar ständigt på kanten till en ravin, men det trillar aldrig över den helt. För precis när sötman hotar att nå rent löjeväckande nivåer kläcker Settman ur sig en vass fyndighet som påminner oss om att han trots allt är en människa och inte en robot. Precis när vi tror att urvattnad muzak är allt vi ska bjudas på i musikväg kommer en doldis som Peter Johansson och gör en existensberättigad version av ”I saw her standing there”.
Det är en imponerande balansgång. Och så länge man lyckas med den kommer tittarna fortsätta att strömma till.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 5/3-12)