Tv-krönne, lördag

På pappret såg det ut att bli ett dussinprogram.
Men gårdagens Skavlan var säsongens bästa.
Tacka ett modigt för detta sportankare för det.

Maria Montazami? Gäsp.
Nån norsk komiker (Are Kalvø) som skrivit en opera om norska
fotbollslandslaget? En snustorr psykologiprofessor från Harvard (Steven Pinker)?
Kom igen Fredrik, du kan bättre än så!
Det var vad jag tänkte när jag såg uppställningen inför det tionde av
säsongens tolv ”Skavlan”-avsnitt: ett mellanprogram, en transportsträcka mot finalen om två veckor.
Sen klev kvällens första gäst in och bjöd på några bländande minuters tv. Katarina Hultling är inte den första kvinna som pratat offentligt om att kämpa mot bröstcancer, men frågan är om någon har gjort det med lika stor portion humor, värme och mod som SVT:s före detta sportankare gjorde i går. När hon några minuter in i intervjun tog av sig sin peruk för att visa effekterna av sin cellgiftsbehandling var det inte, som man skulle kunna vänta sig, ett ödesmättat eller tungt ögonblick. Hultling visade att det går att se det komiska och ljusa i en livshotande sjukdom, utan att för den sakens skull trivialisera bort mörkret. Det var en imponerande uppvisning i mänsklig värdighet som jag sent ska glömma.
Det var som att Hultlings framträdande gjorde att Skavlan höjde sig under resten av programmet, och de andra gästerna med honom. Kalvø visade sig vara sådär genomrekorderligt fyndig som bara norrmän kan vara, Pinker pratade fascinerande om att vi människor är fredligare än någonsin i historien och den feministiska författarinnan Caitlin Moran gav nya perspektiv på ett sönderdebatterat ämne.
Skavlan försökte hetsa Moran och Montazami mot varandra genom att
smyga in frågor om Montazamis höga klackar och hur hon som Hollywoodfru såg på feminism, men det misslyckades han totalt med.
Tack vare Katarina Hultlings insats var det allt som blev misslyckat i går.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 17/3-12)