Venus och Jupiter över Lidingö ikväll. Jag vet inte vem som är vem. Men jag vet att jag aldrig känner mig så fri från ångest och sorg som när jag inser rymdens oändlighet. Jag är bara ett sandkorn, kastat i Vintergatans utkanter, driven av lustar och rädslor och instinkter och bajs.
Åh så skönt att inse att alla andra också är det.
