Ni vet såna där barndomsminnen när allt var perfekt och man var så lycklig att man inte visste var man skulle ta vägen?
För mig var det resorna till Berkeley, och Ruth. Hon bodde för sig själv i ett litet hus med utsikt över Oakland. På kvällen stod jag i hennes vardagsrum och såg miljoner små ljus glittra genom hennes panoramafönster. Jag hade aldrig sett något så vackert.
Hon hade ett citronträd, och jag fick plocka en. Det doftade fantastiskt i hennes hus, men jag vet inte vad det var. Någon blomma?
Jag tog tuben till Berkeley i morse. Vandrade upp till campanilen som tornar upp sig över universitetets campus. Gick till Rose Garden, där vi brukade spela tennis. Handlade lite på Youngs Market. När jag var liten var mina smaker inte lika sofistikerade som de är idag (ehum), så jag blev alldeles till mig över att de hade lemon drops som smakade artificiellt. Det var mycket godare än DDR-godiset i Tärnsjö.
Ruth flyttade ut ur sitt hus 1997 och dog 2010. Hon var en parant människa med en enorm integritet. Jag tror hon älskade mig, på sitt sätt, och jag vet att jag älskade henne.
Idioterna som bor i hennes hus nuförtiden har målat det grått och satt upp ett fult staket. Jag stannade ändå till utanför 1925 San Antonio och skickade en tyst hälsning. Om hennes ande lever kvar borde den hålla sig nära huset, tycker man. Eller så är det bara löjligt önsketänkande. Troligtvis.
Men en sak var magisk: citronträdet. Det stod kvar. Och hade fullt av saftiga frukter i sig.
Jag önskar att du fortfarande levde och att tiden kunde ha stannat 1981, Ruth. Livet går så fort, världen rusar och ingenting är beständigt.
