Läser att två galningar dog i Yosemite igår, när de försökte hoppa fallskärm från en två kilometer hög klippa. Jag kom så klart att tänka på när jag själv satt där för en vecka sen och tittade ut över stupet vid Glacier Point. Hur jag greps av panikartad svindel och hasade mig från klippkanten, även fast jag var flera meter från att ramla ner.
Kände mig feg när jag läste om Dean Potter. Tjommen var ungefär i min ålder och hade tillbringat hela sitt vuxna liv med att klättra uppför diverse branta berg, ofta utan ett ens vara fastspänd i någon lina. Han stirrade sin skräck rätt i vitögat, han hasade sig inte från några klippkanter i panik.
Han var flera tusen gångare modigare än jag. Å andra sidan: jag sitter här och sörplar kaffe i detta nu. Det kommer han aldrig mer att kunna göra.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm...
-
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...