Jag gick upp i ottan en sista gång, checkade ut, och satte mig i bilen. Höll på att drabbas av panik ett tag, för bensinen var nästan slut när jag kom till en liten håla ute på prärien vid namn Morgan Hill (coolt namn) och bensinmacken vägrade acceptera något av mina kort. Jag fick mata in mina fjorton sista dollarsedlar i bensinautomaten istället, och efter det var mina kontanter slut. Jag hade inte tillräckligt med bensin för att återvända till Oakland, och jag hade inte ätit något på hela dagen. Så jag såg ut att bli strandad i fucking Morgan Hill, vilket hade varit ett rätt oväntat öde.
Men det är just sånt här som gör att man lever, eller hur? När man ställs under kallduschen och känner hur den trygga mattan under ens fötter börjar svaja.
(Det ordnade sig i slutändan. Så klart).
Point Lobos vid Stilla Havs-kusten är ett fantastiskt vackert ställe, och måndag morgon hade jag stället nästan för mig själv. Det låg lite regn i luften och sjölejon låg och sov nere på klipporna. Jag gick en runda och njöt av ljudet av det mäktiga havet som slog in mot stranden när jag plötsligt hajade till. Vid min sida stod två rådjur och iakttog mig. De var till synes helt tama, men jag stod blickstilla ändå. De var så vackra, och det kändes som en ynnest att få vara ensamma med dem ute på en udde, med Stilla Havet kraschandes mot klipporna under oss. Jag försökte prata med dem, men de brydde sig inte ett skit om vad jag sa.
Ändå: det var som en sista gåva som Kalifornien gav mig. Den här delstaten har gett mig så många vackra gåvor de senaste dagarna.
Carmel är en stad för extremt rika republikaner. Staden är mest känd för att Clint Eastwood var borgmästare där en gång i tiden, men Clintan bor inte kvar där längre. Tror jag, jag såg honom inte i alla fall. Däremot såg jag hundratals puttinuttiga hus som innehöll konsthandlare och klädaffärer modell svindyrare. De såg inte verkliga ut, en del av dem. Och jag slogs igen vilken enorm skillnad det är på en rik stad som Carmel och en fattig som Oakland.
Snart lyfter planet. Har en dålig känsla i kroppen: tänk om de här sista dagarna var så härliga för att jag ska dö nu? Det vore så jävla typiskt.
För det är länge sedan jag älskade livet så mycket som jag gör just nu.
