Vardagen riskerar att bli en jäsande insjö om man inte ser upp. Jag älskar det stilla livet mer än de flesta, men ibland måste även jag ställa mig under en bildlig kalldusch för att inte stagnera i det trygga och förutsägbara.
I morse var det jag och morgonpendlarna på tuben från MacArthur station i Oakland in till Emcarcadero i San Francisco. Det var så vackert. För dem var det en dag som tusen andra. En kvinna spelade candy crush på mobben, svårt uttråkad. En annan läste på en kindle. Men för mig var det en religiös upplevelse. Jag stod bland dem, på väg mot årets hittills roligaste frilansknäck. Jag älskar att göra nedslag i sammanhang där jag är och förblir en fluga på väggen. De här människorna kommer att leva sina liv. Jag kommer att leva mitt. Vi vill varandra inget illa, eller gott. Vi är bara människor på en planet, fulla med bajs och drömmar och snart döda.
Magiska pannkakor på Eagle Café på Pier 41 vid Fishermans wharf. Jag fick ett bord med utsikt över Alcatraz. Elvaåringen i mitt bröst fattar aldrig att han dog för trettio år sen. Han måste luftas ibland, den där elvaåringen, och Gud välsigne honom för det. Jag behöver ta av mig min fet-gubbe-mask och låta barnet inom mig förtjusas och hänföras av den här världen igen. Oftare. Jämt, egentligen.
Städer skrämmer mig. Jag är i grunden en enstöring som trivs bäst i susande granskogar. Men jag gillar att bli skrämd ibland, av larmet, djungeln, de påtända, förtappade.
Alcatraz blir slitnare för varje år som går. Men cellerna där Joe Cretzer sköt vakterna finns kvar. Incineratorn där Joe Bowers sköts ihjäl är det bara rester kvar av.
Jag fick tio sekunder för mig själv på rastgården. Det var en hisnande känsla: för några ögonblick var den bara min. Röster från döda fångar talade till mig då, nästan hörbara. Och sen kom massa turister och sabbade allt.
Någon berättade för mig att Whitey Franklin var tystlåten.
Kunde inte sova inatt. Jetlag såklart, men det var mer än så. Livet pulserar så kraftigt i mina vener här i Bay Area. Mänskligheten här är precis lika imperfekt som hemma, men den här delen av världen är så bitterljuvt skön.
Imorgon går jag upp i ottan, hoppar in i min hyrda Cheva och ger mig ut på vägarna. Det ska bli så härligt. Så oförutsägbart och härligt.
