Klockan var 3.45 när jag gick ner till bilen. Det var dagg på rutorna. Oaklands gator låg så gott som öde.
Så lycklig jag var i den stunden. Känslan av att få ge sig ut i natten, att åka mil efter mil ut på den kaliforniska prärien...det är något med att åka bil i det här landet som jag absolut avgudar. Skönheten bakom varje kurva. Ibland är landskapet fult, men det är också vackert. Ibland absurt: strax utanför Oakland hade några galningar bekostat ett gigantiskt "Jesus Saves"-kors av lampor på en kulle.
Fler och fler pickups på vägarna, ju längre ut på landet jag kom. En och annan traktor. Himlen började ljusna klockan 5. Kor stod och tuggade på enorma fält. Bergskedjor tornade upp sig i horisonten, annars var allt platt. Apelsinodlingar. Druvor. Fält fulla av körsbärsträd. Hjärtat pumpade i bröstet, radion sprakade.
Kvart i sex parkerade jag bilen i en håla som hette Oakdale. Jag var hungrig, men tänkte att allt måste vara stängt så tidigt i ottan. Men inne på ett ställe som hette Ryderz satt redan ett tjugotal grånade cowboys och åt frukost. Jag beställde det gamla vanliga: pannkakor med lönnsirap, scrambled eggs, bacon, juice och kaffe. Servitrisen var sliten och stank parfym. Hon gick runt med en rykande kaffekanna och fyra gamla män öste komplimanger över henne när hon kom till deras bord:
"Hello, young lady! You look beautiful today!"
En av dem la till och med sin arm om hennes midja. Servitrisen bara suckade och sa "Hello, Mo".
När hon gick från bordet fick Mo bassning av en av de andra gubbarna, som menade att servitrisen faktiskt var gift med en viss Joe:
"Joe's not gonna like what you did, Mo".
"Joe ain't gonna be in here today", kom svaret.
Jag smuttade på mitt kaffe och söp in alla intryck. Alla dofter, stämningen i lokalen. Jag funderade: hur ser de här människornas liv ut, egentligen? Förgås de av tristess? Älskar de varandra? Vad tänker de på?
Könsrollerna på den amerikanska vischan har stannat i 1800-talet, och utöver det är de så religiösa att man tappar andan.
Det låg rädsla i luften där på Ryderz. Men jag förnimmade också en kärlek till landet, jorden, djuren, arbetet, livet. Vi var så olika, jag och de.
Vi var så lika.
Solen gick upp utanför vårt fönster. Klockan var 6.16. Servitrisen kom förbi och fyllde på mitt kaffe. Jag gav rejält med dricks, drack upp den sista juicen. Och så åkte jag ut på vägarna igen.
