Eftermiddagssolen steker över MacArthur Boulevard. Jag intervjuar en känd satanist, som skrattar när jag berättar om "Jesus Saves"-korset på kullen utanför Oakland. Sen går jag några kilometer och gör en annan sorts intervju: med en fet, skäggig polis som sitter vid ett bord som är överbelamrat av pärmar och paper work. Jag måste gå igenom en metall-detektor innan jag släpps in till honom. Jag försöker skämta om att vi inte har såna i Sverige, "we just walk in and start shooting". Ingen skrattar. Polisen är uttråkad. Han begravs i jobb. Det kommer in tips hela tiden, han hinner inte kolla upp allt. På en pärm har han skrivit "crap".
Solen steker och steker. Jag tycker synd om knarkarna. En man skäller ut sin son. Han bär pojken, som kanske är tre, och skriker i hans ansikte "you don't fucking DO that"!
Jag har ingen lust att dricka, men jag beställer ändå en öl på Heinold's First and Last Chance Saloon på Jack London Square. Här satt Jack som barn och pluggade. Han fick inte ro att göra det hemma, för det var så mycket bråk där. Så han gick till sin vän Johnny Heinold's nyöppnade bar nere vid hamnen.
Det var 1886. Bordet där han brukade sitta står fortfarande kvar. Jag slår mig ner vid det och försöker åberopa Jacks ande. Det går inte, men det är ändå en fin stund. Bardisken lutar, sedan jordbävningen 1906. Det är en märklig bar. Pittoresk nu, men när det begav sig måste den ha varit en jävla dynghåla. Här satt alkoholiserade sjömän och drack sig redlösa. Jag hade aldrig pallat deras liv. Jag är för känslig och finlemmad.
Det blåser svinkallt på sektion 337. Enorma tankers tornar upp sig i horisonten, och Casey McGehee slår en grand slam i andra inningen som ger Giants ledningen med 4-0. Bay Bridge lyser som en julgran i kvällen, ett par bråkar högljutt ute på en pir. Mina ben värker när jag går hem, det har varit en lång dag. En späckad dag.
En dag mitt i livet, när jag levde.
