Ett stilla nyår

Strax före sju tog jag en springtur nere vid det frusna vattnet. Mötte inte en själ. Bara jag och mörkret och en blinkande fyr i Västerås hamn.

Farväl, 2014. Du var gott mot mig.

Man vet att...

...man har en fru som är liiiiite yngre än en själv när hon blir nekad att köpa bubbel på systemet för att hon har glömt id hemma.

Det har inte hänt mig sen 90-talet.

30 dec

Den näst sista solnedgången under 2014 sänkte sig lägligt nog över den allra sista pulkabacken på Björnön för det här året.

Okej, det var den första pulkabacken på Björnön för det här året också. Men ändå.

2014 in review

Ännu ett jävla bra år där jag fick nåden att uppleva livet med en kärleksfull fru och tre mirakulösa barn som har så mycket skönhet i sina själar att Hubble-teleskopet skulle kunna se den från 13 miljarder ljusårs håll.

Jag är så glad att jag får leva. Jag är så långt från perfekt. Men jag är så glad att jag får vara med i några år i det här universumet.

Jag läste precis i en bok att forskare tror att det kan finnas många fler universum. Tanken svindlar. Och hoppet ändå: att det ska finnas någon sorts dimension som gör att vi får fortsätta. Förhoppningsvis i ett marxistiskt samhälle där chips är nyttigt och alla som inte inser att jag är ett geni kan dra åt helvete.

Jobbmässigt: jag fick skriva om Jesus. Och Simpsons. Och rymden. Jag fick skriva skriva skriva, som när jag var barn. Det är ett bra sätt att försörja sig på. Varje år, utan skyddsnät. 2015, inga garantier. Jag stretar på och ler inombords. Ett ödmjukt leende.

Jag tänker fortsätta läsa om rymden. Jogga mer. Bli ännu bättre på att inte jaga upp mig för småsaker.

Försöka överleva.

Att knäcka koden

Mina två yngsta avkommor håller på att knäcka varsin kod dessa dagar.

Liv börjar så smått prata i meningar.

Och ikväll läste Edward - alldeles själv - femton sidor i en bok.

Ett litet steg för planeten Jorden, men ett gigantiskt hopp för universumet i deras vackra huvuden.

Julens ande i ett nötskal

Nu...frid.

November och december har varit väldigt intensiva vad gäller jobb. Men 16.55 idag mejlade jag iväg den sista fakturan för 2014, och nu tänker jag andas ut.

Och andas in.

Jag är Kermit i Mupparnas jul, som stänger kontoret dagen före julafton och tittar upp mot stjärnorna. Magin däruppe i rymden. Jag firar inte Jesus, jag firar livet och kärleken och Vintergatan.

Konst

Liv älskar att rita och måla, och helst i sällskap med någon. Ibland tar vi fram målarfärg, ibland kritor. Igår använde vi den underskattade penseln "blå kulspetspenna" och drog ihop detta konstverk.

Som ni ser skildrade vi den svenska politiken på ett ypperligt sätt. Jag stod för politikerna, de pladdrande, smajlande stolpskotten som inte klarar av att samarbeta för vårt lands bästa.

Liv ritade kaoset de har skapat. Jag tror vi döper den här tavlan till "Nyval -15".

Och det gjorde jag rätt i

En Alcatraz-nörd höll på att få en hjärtattack...

...när jag såg den här rubriken nyss. Jag har nördat ner mig i Alcatraz sen jag var 11, och har skrivit om rymningsförsöket 1962 ett gäng gånger (bland annat en bilaga för Bladet -10). Inte mycket tyder på att Frank Morris och bröderna Anglin klarade simturen över San Francisco Bay, och om de levde idag skulle de vara över 80 bast.

Men så på USA Today nyss:

Jag hann tänka tanken: John Anglin har hittats på ett ålderdomshem i Mississippi! Eller Frank Morris, 88, kanske har dykt upp på en hacienda i Mexico?

Clarence Anglin, 83. Pensionerad cowboy i Wisconsin.

Men det var falskt alarm. Några holländska muppar hade gjort en digital simulering baserat på hur tidvattnet rörde sig natten mellan den 11 och 12 juni -62 och kommit fram till att de hypotetiskt sett kan ha lyckats ta sig till foten av Golden Gate.

Journalister, alltså. Lögnare hela bunten.

Samtal med Julie, tisdag kväll

Julie: Nu när jag har fått ett liv tänker jag så här: man ska vara rädd om sitt liv och vara glad för det man får. Man kan inte bestämma allt i livet.

Sthlm, dec

Vi gjorde en avstickare till Djurgården idag, eftersom Jessicas päron var vackra och bjöd Julie och Edward på Skansens julmarknad. Under tiden de hängde där tog resten av oss en promenad i den kalla men snölösa eftermiddagen.

Sen drog vi också upp till Skansen, där cirka tre miljarder människor hastade runt bland brasor, brända mandlar och röda stugor. Det var vackert, men det hade varit vackrare om åtminstone två miljarder hade stannat hemma.

Julen. Så magisk. Och så förbannat manisk.

Det här med att stanna upp och känna

Det har paradoxalt nog blivit både lättare och svårare sen jag fick barn.

Lättare för att ungarna har öppnat mitt hjärta på vid gavel och gett min existens en djupare mening.

Svårare för de har en tendens att aldrig vara tysta. Inte ens när jag lyssnar på julmusik och försöker hitta den där gudomliga känslan jag hade kring julen som barn.

För jag vill ju själv känna sig som barn ibland. Även fast jag är 40 och fet. Men det går inte. Jag är vuxen, det finns ingen återvändo.

Men. Det kanske räcker med att låta barnen vara barn. Njuta av deras glädje inför julen, den som jag upplevde en gång för länge sedan. Njuta när de gör mjuka pepparkakor och lussebullar med obscent många russin på.

Pojken och kärleken

Jag hängde med min sexåriga son i skolan i går. De satt i en ring på golvet och hade "samling". Det var vackert att få en inblick i hans vardag, och hemskt eftersom han är så skyddslös och eftersom jag inte kan vara där jämt och se till att han har det bra.

Han satt bredvid en söt tjej, och jag inbillade mig att hon var lite kär i honom för hon tittade på honom hela tiden. Edward märkte ingenting, han bara stirrade rakt fram. När jag frågade honom efteråt berättade han att han var kär i henne.

Edward: "Men hon är inte kär i mig".
Jag: "Hur vet du det?"
Edward: "Jag frågade henne".

Modet i en sexåring. Men också förmågan att gå vidare. Edward är inte den som går och grämer sig över olycklig kärlek:

Edward: "Men hon är inte alls söt".
Jag: "Är hon inte?"
Edward: "Nej hon dreglar".

Döttrarna levererar

Som vanligt är det svårt att känna den där heliga känslan med jul. Man försöker tindra med ögonen men det blir mest ett trött kisande.

Då är det bra att ha döttrar! Som först har dansuppvisning iförd tomteluva inför trehundra pers (Julie) och sen ett Luciatåg också iförd tomteluva tillsammans med sina dagmammakompisar (Liv).

Tack, älskade flickor. En liten pust av Gläns över sjö och strand, Charles Dickens och doften av lack drar över mitt hjärta.

Binjurarnas kamp

Jag och Jessica gjorde en så kallad frekvensanalys idag, för att få reda på om vi lider brist på något i våra kroppar. En hälsoterapeut hookade upp oss till en maskin och jag fick veta att jag lider brist på massa mineraler och annat smått och gott, samt att mitt immunförsvar är patetiskt. Mina binjurar har tydligen jobbat övertid för att producera adrenalin till mig, men de har inte alltid lyckats vilket har gjort att jag varit trött något så in i helvete de senaste två åren.

Just ja: jag är även överkänslig mot vete. Så hejdå pizza, pasta, bröd etc etc. Det vore ingen underdrift att påstå att mitt liv tog en helomvändning denna måndag i december. Exakt hur min vardag kommer att påverkas av detta oväntade besked återstår att se, men det viktiga nu är att jag börjar må bättre och blir piggare.

Nu har både jag och Jessica blivit pillertrillare av Guds nåde:

Man vet...

...att man börjar bli gammal när man har ett syskon som är ett halvt sekel. Å andra sidan ser min syster ut att vara typ 35, så det kanske inte är så farligt ändå.

Att lura systemet

Det är så det känns, när man kan låta sin halvförkylda åttaåring vara hemma från plugget och ändå sköta sitt jobb från köksbordet. Nu sitter hon mitt emot mig och gör sin läxa samtidigt som jag skriver klart en text.

I ett parallellt universum hade jag tvingat iväg henne med snorig näsa till skolan och sedan hastat iväg till Stockholmståget. Tack Jahve för att jag får uppleva såna här stunder istället.

Julen är egentligen enda tiden på året som jag känner mig spirituell. Jag måste hitta något som ersätter religion.

För jag kan verkligen inte tro på någon av de stora, organiserade religionerna. Yoga möjligen, men det är ju ingen religion.

40 nu. Kanske 40 år kvar om jag har tur. Hög tid att omfamna kosmos, att tillbe något, att vara tacksam.

Min familj vet vad de ska säga för att hålla mig på gott humör

Edward: Vadå sned?
Jessica: Det är ju en stjärna, den kan inte vara sned!

The mist

Jag älskar på ett sätt det här tidlösa novemberdiset som så många älskar att hata. Det är ju som ett slags svart hål när man tänker efter, ett svart hål i vardagen där rumtiden blir förvrängd. För tiden upphör att existera när det är så grått som det var idag. Resten av världen blir plötsligt bara ett obekräftat rykte. Man blir tvungen att tända sina egna röda lyktor i själen, skapa färger inifrån.

Stockholm är väldigt, etc

Malmö är väldigt vackert så här års

Linköping är väldigt vackert så här års

Också en av livets meningar: att proppa lägenheten full med vänner då och då

Besök i det förflutna

Gjorde ett återbesök som snabba-puckar-nöjesreporter på Bladet i tisdags, när jag drog till SVT och intervjuade Kristian Luuk och Fredrik Lindström inför årets "På spåret".

Det var kul. Jag har gjort tusentals såna knäck genom åren; korta intervjuer inför ett nytt tv-program, en ny skiva, film etc etc och det är lite som att cykla: man glömmer inte hur man gör.

Men jag mådde verkligen inte bra för några år sen. När jag pendlade tre timmar om dagen, fem dagar i veckan, och samtidigt försökte vara en familjefar i en annan stad. Det var en ekvation som inte gick ihop. Jessica hade helt rätt när hon instagrammade igår:

Jon gör comeback på aftonbladets nöjessidor idag! minns därmed när han hade sin heltidsanställning i sthlm, stressen, pendlingen...är glad att han numera sitter i kallingar i soffan och jobbar och mår bättre.

Word, älskling. Jag är också glad för det.

Lång framförhållning

Blev helt oförhappandes bjuden på finlunch på den franska bistrorestaurangen Nom nyss.

Per, 42: Du kan se det som en försenad 40-årspresent!
Jag: Tack! Då bjuder jag tillbaka sen, du fyller ju 50 snart!

Stockholm är väldigt vackert så här års

Samtal med Edward, måndag morgon

Edward: Visst styr Gud fulla människor?
Jag: Hur menar du?
Edward: Visst har fulla människor Gud i sig?
Jag: Ehh...
Edward: Jag menar att det är det som gör att fulla är fulla, att Gud kommer in i dem.
Jag: (håller krystad utläggning om alkohol i tre minuter)

Paradox

Det blir inte mycket gråare än så här. Fyra plus, november, söndag. Man är så förbannat trött att man tar med sig en hel kanna kaffe när man går ner till lekparken med ungarna. Man är fyrtio och fet, på andra sidan drömmarna. Man har inte skapat kulturhistoria. Man är inte ens ett jävla sandkorn i kosmos och inget betyder egentligen ett skit för man är snart död och det finns ingen Gud, ingen fortsättning.

Och paradoxen är att jag kommer att minnas den här tiden som den lyckligaste i mitt liv. När barnen var små, när man var behövd. När jobbet rullade på. När man var frisk.

Njut, Jon. Snart är allt det här borta och förbi.

In space no one can hear you scream

Jag blir lite rörd av den här rymdsonden från ESA som flög i tio år innan den lyckades landa på en komet några miljoner kilometer ut i rymden.

Och sen tog batterierna slut. Några timmar fick den "uppleva" på kometens yta, sen var det över.

Lite som mänskligheten. Vi färdas genom oceaner av tid i en ocean av ingenting, sen blixtrar vi till och oroar oss för massa onödigt skit och kollar på fucking TV4 i en millisekund.

Sen tillbaka till ingentinget i all evighet, när batteriet tar slut.

Karlstad är väldigt vackert så här års

Meningen med livet

Jag tror att meningen med livet är att försöka älska så ärligt och modigt man bara kan, fast det gör jävligt ont ibland.

Och att aldrig bli luttrad. Att alltid komma ihåg miraklet, förundras över det.

Idag pratade jag med en astronom, en astrofysiker, en hjärnforskare, en klimatforskare, en professor i geologi och en professor i klinisk mikrobiologi till ett knäck. Det var vackert, på ett oväntat sätt. Även fast de var främlingar för mig var de medmänniskor för några minuter, och vi pratade på olika sätt om livet och universum och framtiden och det stora mysteriet.

Det är också meningen med livet, tror jag. Att man aldrig slutar prata om det.

En tisdag mitt i livet

Vaknade halv fem. Skulle kolla mobilen vad klockan var, märkte att den hade laddat ur sig. Fick panik, rusade upp laddade den, sen kunde jag inte somna om.

Men dagen började ändå, obevekligt. Upp sju, väcka ungarna, fixa frukost, skjutsa iväg dem till plugget, åka tillbaka och hämta upp Liv, lämna henne hos dagmamma, handla, fixa köket.

Jobba utav helvete. Är inne i en bra jobbperiod, nya knäckutlägg ramlar in med jämna mellanrum. Det är kul och jag är glad för det. Hade deadline på en artikel 15, lämnade 15.02 och hastade iväg för att hämta ungarna och Edwards bästis:

Sen ner på stan igen, eftersom Julie har dans på tisdagar. Vackert att gå i novembermörkret med Julie, hennes lilla hand i min. När jag hade lämnat henne satte jag mig med datorn och började skriva på dagens andra knäck som jag hade deadline på. Hann dra ihop 2500 tecken, sen var hon klar och vi drog hem. Eftersom Edward hade kompis på besök lyxade vi till det lite och köpte med oss pizza. Edward och hans kompis rörde knappt sina calzone, de ville gå och leka istället.

Vid åtta åkte vi hem med kompisen som bor på andra sidan stan. Edward grät för att de skulle skiljas åt. Mitt hjärta brister för honom för han kan vara så hudlös. Hans hjärta är så stort och den här världen är en hård och kall labyrint som kan bitas.

När jag kom hem la jag mig på sängen för att skriva klart knäcket. Efter ett tag kom det massa ungar och störde mig i arbetet, men vilka har å andra lyxen att bli störda i sitt arbete av massa vackra ungar?

Jag och Jessica har börjat spela schack. Trots att hon inte kunde reglerna för två månader sedan har hon stadigt blivit bättre, och ikväll vann hon ett parti över mig för första gången. Jag är egentligen rätt sur för det här, för det måste innebära att hon är mycket smartare än mig eftersom jag spelade en hel del redan som barn.

Fast vad fan. Hon är värd det. Och innerst inne visste jag det ju redan. Att hon var smartare.