Det blir inte mycket gråare än så här. Fyra plus, november, söndag. Man är så förbannat trött att man tar med sig en hel kanna kaffe när man går ner till lekparken med ungarna. Man är fyrtio och fet, på andra sidan drömmarna. Man har inte skapat kulturhistoria. Man är inte ens ett jävla sandkorn i kosmos och inget betyder egentligen ett skit för man är snart död och det finns ingen Gud, ingen fortsättning.
Och paradoxen är att jag kommer att minnas den här tiden som den lyckligaste i mitt liv. När barnen var små, när man var behövd. När jobbet rullade på. När man var frisk.
Njut, Jon. Snart är allt det här borta och förbi.
