Vaknade halv fem. Skulle kolla mobilen vad klockan var, märkte att den hade laddat ur sig. Fick panik, rusade upp laddade den, sen kunde jag inte somna om.
Men dagen började ändå, obevekligt. Upp sju, väcka ungarna, fixa frukost, skjutsa iväg dem till plugget, åka tillbaka och hämta upp Liv, lämna henne hos dagmamma, handla, fixa köket.
Jobba utav helvete. Är inne i en bra jobbperiod, nya knäckutlägg ramlar in med jämna mellanrum. Det är kul och jag är glad för det. Hade deadline på en artikel 15, lämnade 15.02 och hastade iväg för att hämta ungarna och Edwards bästis:
Sen ner på stan igen, eftersom Julie har dans på tisdagar. Vackert att gå i novembermörkret med Julie, hennes lilla hand i min. När jag hade lämnat henne satte jag mig med datorn och började skriva på dagens andra knäck som jag hade deadline på. Hann dra ihop 2500 tecken, sen var hon klar och vi drog hem. Eftersom Edward hade kompis på besök lyxade vi till det lite och köpte med oss pizza. Edward och hans kompis rörde knappt sina calzone, de ville gå och leka istället.
Vid åtta åkte vi hem med kompisen som bor på andra sidan stan. Edward grät för att de skulle skiljas åt. Mitt hjärta brister för honom för han kan vara så hudlös. Hans hjärta är så stort och den här världen är en hård och kall labyrint som kan bitas.
När jag kom hem la jag mig på sängen för att skriva klart knäcket. Efter ett tag kom det massa ungar och störde mig i arbetet, men vilka har å andra lyxen att bli störda i sitt arbete av massa vackra ungar?
Jag och Jessica har börjat spela schack. Trots att hon inte kunde reglerna för två månader sedan har hon stadigt blivit bättre, och ikväll vann hon ett parti över mig för första gången. Jag är egentligen rätt sur för det här, för det måste innebära att hon är mycket smartare än mig eftersom jag spelade en hel del redan som barn.
Fast vad fan. Hon är värd det. Och innerst inne visste jag det ju redan. Att hon var smartare.
