Pojken och kärleken

Jag hängde med min sexåriga son i skolan i går. De satt i en ring på golvet och hade "samling". Det var vackert att få en inblick i hans vardag, och hemskt eftersom han är så skyddslös och eftersom jag inte kan vara där jämt och se till att han har det bra.

Han satt bredvid en söt tjej, och jag inbillade mig att hon var lite kär i honom för hon tittade på honom hela tiden. Edward märkte ingenting, han bara stirrade rakt fram. När jag frågade honom efteråt berättade han att han var kär i henne.

Edward: "Men hon är inte kär i mig".
Jag: "Hur vet du det?"
Edward: "Jag frågade henne".

Modet i en sexåring. Men också förmågan att gå vidare. Edward är inte den som går och grämer sig över olycklig kärlek:

Edward: "Men hon är inte alls söt".
Jag: "Är hon inte?"
Edward: "Nej hon dreglar".