Jag är så glad att jag får leva. Jag är så långt från perfekt. Men jag är så glad att jag får vara med i några år i det här universumet.
Jag läste precis i en bok att forskare tror att det kan finnas många fler universum. Tanken svindlar. Och hoppet ändå: att det ska finnas någon sorts dimension som gör att vi får fortsätta. Förhoppningsvis i ett marxistiskt samhälle där chips är nyttigt och alla som inte inser att jag är ett geni kan dra åt helvete.
Jobbmässigt: jag fick skriva om Jesus. Och Simpsons. Och rymden. Jag fick skriva skriva skriva, som när jag var barn. Det är ett bra sätt att försörja sig på. Varje år, utan skyddsnät. 2015, inga garantier. Jag stretar på och ler inombords. Ett ödmjukt leende.
Jag tänker fortsätta läsa om rymden. Jogga mer. Bli ännu bättre på att inte jaga upp mig för småsaker.
Försöka överleva.
