Det har paradoxalt nog blivit både lättare och svårare sen jag fick barn.
Lättare för att ungarna har öppnat mitt hjärta på vid gavel och gett min existens en djupare mening.
Svårare för de har en tendens att aldrig vara tysta. Inte ens när jag lyssnar på julmusik och försöker hitta den där gudomliga känslan jag hade kring julen som barn.
För jag vill ju själv känna sig som barn ibland. Även fast jag är 40 och fet. Men det går inte. Jag är vuxen, det finns ingen återvändo.
Men. Det kanske räcker med att låta barnen vara barn. Njuta av deras glädje inför julen, den som jag upplevde en gång för länge sedan. Njuta när de gör mjuka pepparkakor och lussebullar med obscent många russin på.
