Den här bilden är legendarisk. Min fru, 18 bast, agerar jeansmodell till sin skoltidning. Jag visste inte att hon var så...råbarkad i sitt tidigare liv. Man blir ju rädd. Hon ser ut som en sån där friluftsgalning som går upp i ottan och springer runt på fälten med en timmerstock knuten kring midjan.
Så. Nu är det gjort. En sista kväll med gänget är lagd till historieböckerna. Dimmig och stimmig afton på Clarion i går. Höjdpunkt ett: Gossens limerickar till mig och Niklas. Höjdpunkt två: alla fina presenter jag fick. Höjdpunkt tre: alla vackra saker folk sa till mig. Bullshit antagligen, men ändå. Det var ett värdigt farväl.
Nu står jag på ensamma ben och stirrar framtiden i vitögat. Come on! Show me what you got!
Någon gång kommer ett inlägg på 20 000 ord som sammanfattar mina år på Bladet. Men inte idag, thank God. Istället får ni nöja er med en bild på två drunken ass niggers från igår (och jag, som förstås var städad).
Edward: Du är min mostermamma.
Jessica: Ja, det är jag.
Edward: Du är min krammamma.
Jessica: Ja, det låter också bra!
Edward: Du är min ketchupmamma.
Jessica: Ja...du får kalla mig vad du vill...
Edward: Du är min matbutik.
Skitdag i dag. Edward febrig som en kärnreaktor, Edward vägrar ta Ipren, Edward vägrar äta, Edwards pappa smusslar i Alvedon i påskmust.
Bara ännu en dag i socialrealismens snoriga land, alltså. Inga konstigheter.
Sen kommer min fru tillbaka från en lunch med min syster. Hon har vandrat i regn. Hon ser ut som att hon klivit rätt ut ur en Bergman-film från 50-talet. Hon är så snygg att det är fan inte normalt. Jag borde verkligen sluta vara så här kär. Det kan bara leda till olycka.
Det finns nåt lite vackert över att tre generationer är sjuka exakt samtidigt på exakt samma sätt. Sven Forsling (farfar), Sven J. J. Forsling (jag) och Sven E. T. Forsling (bilden) hostar samma hosta och har samma lager av vaselin på ögonen i detta nu. Som i de gamla bergsbyarna, ni vet. När man drog ut från grottan i skymningen och sparkade en dovhjort åt helvete till ljudet av parande brontosaurusar i skogsbrynet. Köttet smakade salt och blod och ingen analyserade ett skit.
Har fått lunginflammation för andra gången i mitt liv. Detta efter tre dagar av stegrande feber och en hosta från Gdansk. Min fru tvingade iväg mig till närakuten här i Solna och nu har jag fått penicillin och hostmedicin med morfin i. Vid fembläcket hade jag finfina 40.1 i feber. Det känns stort att toppa fyrtiosträcket som vuxen, som att återupptäcka en bortglömd konst ungefär.
Andra dagen i rad med 39 graders feber. Sängliggande i Solna med sjuksyster J. Forsling som tar hand om mina behov. Mina ungar är också sjuka, och tas finfint om hand i Västerås av sin mamma. Min pappa är sjukast av alla och tas om hand i Uppsala på Akademiska sjukhuset. Det såg illa ut ett tag, men min far har en sällsynt förmåga att lura liemannen. En gång käftade han med beväpnade soldater vid gränsen till Syrien. Det gick bra det med.
Vi skulle ha åkt till Dubai nästa söndag men vi steker den resan eftersom alla är så sjuka hela tiden. Istället drar vi till Grekland i juni och tar med oss bebbarna. Lite mindre bröllopsreseaktigt, men delad glädje är dubbel glädje och dessutom är Jessica gravid så vi hade ändå inte kunnat röja skiten ur oss frampå småtimmarna (som om).
Jag börjar så smått fatta att jag kommer att bli pappa till ett tredje mirakel i höst. Såna här saker är för stora för en putslustig blogg som denna, men låt hela världen få veta att det som växer i Jessicas mage redan är en djupt älskad varelse. Jag kan inte förstå alla dessa välsignelser som Gud strör över mig hela tiden. Vad har jag nånsin gjort för att förtjäna dem?
Sjuk som fan idag. Känner mig eländig och fet. Ligger i en kvalmig lägenhet i Solna och gnäller.
Jag: Älskar du mig fast jag ser ut som en bajskorv?
Jessica: Du ser inte ut som en bajskorv. Du ser ut som en Jon Forsling. Kungen av djungeln! Du ligger här och är vacker som en bidrottning.
Tänk om alla hade en fru som min.
Venus och Jupiter över Lidingö ikväll. Jag vet inte vem som är vem. Men jag vet att jag aldrig känner mig så fri från ångest och sorg som när jag inser rymdens oändlighet. Jag är bara ett sandkorn, kastat i Vintergatans utkanter, driven av lustar och rädslor och instinkter och bajs.
Åh så skönt att inse att alla andra också är det.
Jag ska åka till både Dubai och New York nästa månad, vilket är helt lysande. Men frågan är om jag kommer att uppleva lika stor extas som ungarna gör när de tar 12:an till mormor och morfar, eller 12:an till dagis eller 12:an vart som helst. De är så glada i livet. Deras hjärtan är så vidöppna.
Tänk. När världen var ny. Och allt man gjorde var ett stort äventyr.
Och firar sin namnsdag idag. Svenska almanackan stavar dock fel på hans eminenta namn, självklart ska det inte stavas med enkel-v utan med ett snitsigt W.
Som Teddy gjorde, ni vet.
På pappret såg det ut att bli ett dussinprogram.
Men gårdagens Skavlan var säsongens bästa.
Tacka ett modigt för detta sportankare för det.
Maria Montazami? Gäsp.
Nån norsk komiker (Are Kalvø) som skrivit en opera om norska
fotbollslandslaget? En snustorr psykologiprofessor från Harvard (Steven Pinker)?
Kom igen Fredrik, du kan bättre än så!
Det var vad jag tänkte när jag såg uppställningen inför det tionde av
säsongens tolv ”Skavlan”-avsnitt: ett mellanprogram, en transportsträcka mot finalen om två veckor.
Sen klev kvällens första gäst in och bjöd på några bländande minuters tv. Katarina Hultling är inte den första kvinna som pratat offentligt om att kämpa mot bröstcancer, men frågan är om någon har gjort det med lika stor portion humor, värme och mod som SVT:s före detta sportankare gjorde i går. När hon några minuter in i intervjun tog av sig sin peruk för att visa effekterna av sin cellgiftsbehandling var det inte, som man skulle kunna vänta sig, ett ödesmättat eller tungt ögonblick. Hultling visade att det går att se det komiska och ljusa i en livshotande sjukdom, utan att för den sakens skull trivialisera bort mörkret. Det var en imponerande uppvisning i mänsklig värdighet som jag sent ska glömma.
Det var som att Hultlings framträdande gjorde att Skavlan höjde sig under resten av programmet, och de andra gästerna med honom. Kalvø visade sig vara sådär genomrekorderligt fyndig som bara norrmän kan vara, Pinker pratade fascinerande om att vi människor är fredligare än någonsin i historien och den feministiska författarinnan Caitlin Moran gav nya perspektiv på ett sönderdebatterat ämne.
Skavlan försökte hetsa Moran och Montazami mot varandra genom att
smyga in frågor om Montazamis höga klackar och hur hon som Hollywoodfru såg på feminism, men det misslyckades han totalt med.
Tack vare Katarina Hultlings insats var det allt som blev misslyckat i går.
(Tv-krönika i Aftonbladet, 17/3-12)
Var ute med Urban på jobb ikväll. Han är själva personifieringen av en gammal räv och har jobbat på Bladet sen L J Hiertas tid. Hans stockholmska är så bred att man kan tro att han skämtar. Men det gör han inte. Urban har sett allt och gjort allt. Ikväll slängde han ur sig några anekdoter om Nordkorea. Och några om Palmemordet. Och några om Hylands fucking hörna. Det visar sig att Urban delade ut starköl till Lennart Hylands studiopublik när han var fjortis.
"Sen hävde man ju i sig några egna och drog ut och festade", grymtade han belåtet.
Legendariskt.
Jag ger er "Mamma", som konstnären Edward Forsling själv beskriver som "en gubbe med lugg och mage".
Gubben heter alltså mamma. Allt är möjligt för ett geni som min son.
Vissa kanske skulle påstå att påsken är i april nån gång, men i casa Forsling är vi otåliga och uppmärksammar redan Jesu död och återuppståndelse som sig bör. Sen i maj kör vi allhelgona.
En gång i tiden var jag en solig och driftig pojke som tänkte öppna - och bygga - en hotellkedja. Nedan syns uppförandet av "Hotel No. 1", som hade plats för en halv dvärg per natt och stod blå och ståtlig på hösten 1981.
Men det bidde inga fler hotell, och "Hotel No. 1" fick aldrig några andra gäster än tvestjärtar och möss. En dag när jag var 16 kom jag hem och såg att mina päron hade rivit skiten och slängt plankorna i vedboden.
Men det är EXAKT den här attityden jag måste anamma nu när jag börjar mitt frilansande. Allt är möjligt! Inget är omöjligt! Donald Trump get the fuck outta my way!!!
Min fru är vacker och välbehållen för sin ålder. Det är mer än vad man kan säga om mig. När Jessica fyller 50 kommer män fortfarande att vända sig om efter henne på gatan. Då är jag 61 och spelar antagligen poker med Hin Håle sedan länge.
Vi firade henne som sig bör i går i alla fall. Hon fick massa (okej, två) behås av mig (ungarna testade dem och garvade läppen av sig), en hallontårta (ungarna testade den också), en vårbukett och en teckning av Jullan som föreställde en anka med tuppkam.
I dagens blaska gör jag en stillsam debut som kulturskribent. Med några få undantag på lokaltidningsnivå (jag minns till exempel att jag recenserade Irvine Welshs bok "Porno" för VLT typ 2003) har jag aldrig skrivit på någon kultursida förut. Jag har ofta ställt mig frågande till (läs: jag har inte fattat ett skit av) de kulturdebatter som blossar upp där med jämna mellanrum. Folk verkar så jävla ogina, så pompösa, så självgoda, så drygt självsäkra när de ska debattera i kulturens finrum. Eller så är det jag som är en vulgariserad simpleton för att jag har harvat runt i nöjets träskmarker sen Moses gick i kortbyxor.
Oavsett vilket. Det var kul!
Middag på Lidingö med Jessicas familj i kväll och nedanstående foto i deras bokhylla. Jag kunde inte sluta titta på det. Jessica, 16 år gammal. Tonårstrött på ögonen. Lite sur. Antagligen förvirrad. Antagligen rädd. Så vacker att klockorna stannar.
Om vi var jämngamla, och om Sala låg på Lidingö, hade jag blivit så jävla kär i den här tjejen att jag hade skuggat henne hem och spionerat på henne genom rutan till hennes lägenhet. Jag hade skrivit dikter och sånger om hennes näsborrar. Jag hade legat på fält och stirrat upp på månen och funderat på livet och fantiserat om att hon var min.
Åtta år senare blev hon det.
...till att jag kommer att rasa i vikt när jag slutar på Bladet är att jag inte längre kommer att bjudas på prinsesstårta typ tre gånger i veckan.
Dagens tårta var lite schlageranpassad. Men den smakade som vanligt.
Studiebesök från nån skola på Värmdö. Battingarna är helt skamlösa och invaderar vår privata sfär nåt fruktansvärt. "Skriv att Thorsten Flinck hoppar av Melodifestivalen!" gastar en vattenkammad snorunge.
Jag har panik just nu.
Har skaffat en revisor. Hon är GRYM. Första mötet igår på hennes kontor på Östermalm. Kände frihetens vingar flaxa när jag gick därifrån. Jag är en egen företagare! A self made fucking man! Inget mer säkerhetsnät, ingen mer stadigt tickande månadsinkomst. Bara me, myself and I att hålla i handen.
Folk här på redaktionen klarar inte riktigt av att maskera sin avund. Det är lite smärtsamt att se. Men som man bäddar får man ligga, era bittra jävla fegisar.
Sitter och tittar på Svenska dialektmysterier, Fredrik Lindströms nya program. Min morfar Gustaf hade älskat det här programmet. Min morbror Tobbe också. Det är smart, underfundigt, torrt och precis så där intellektuellt trevligt som de älskade. Frågor som "var går sch-gränsen i Värmland?" är sånt de hade debatterat in absurdum.
Men de är döda så de får inte vara med.
Jullan var på knatteskutt idag och kastade en basketboll vid sidan av korgen under en timme. Stackars lillebror är för liten och fick inte vara med. Så han fick stå vid sidan av och titta på. Ibland sprang han fram och tillbaka och låtsades vara med de stora barnen. "Heja Julie!" ropade han förhoppningsfullt. Sen ställde han sig mot väggen och tittade. Och tittade. Och tittade.
Jullan är som bekant den vackraste och coolaste flickan i världen, så egentligen är den här bilden en onödig påminnelse om det.
Men jag kan inte låta bli. I morse var hon för söt för att inte dokumenteras.
Fick en inramad Aftonbladet-etta på posten idag. Ett sista tack från höjdarna på tidningen för åtta års slit.
Ettan är från den 11 juli 1974. Fans av Fon vet att det är dagen jag föddes. Jag visste sedan innan att det enda historiskt viktiga som hände den dagen var att Pär Lagerkvist gick och dödde, som Julie skulle uttrycka det. Så jag blev paff när jag såg att de hann få med nyheten samma dag den hände. Hur fan gjorde de det? Fick de dödsbudet kl tre på morgonen och rullade in skiten?
Sen slog det mig. På den tiden var vi ju en kvällstidning. På riktigt.
Mitt gamla dödsmetallband Biomasticator hade en hit vid namn "Pärlan" (hit = tio skejtpunkare från Knivsta kunde tralla den utantill våren -94). Jag kommer att tänka på den i detta nu, när min fru och jag för första gången testar vår kvarterskrog här i Östra Malmaberg.
Den heter nämligen La Perla.
Om vi hade levt för exakt 300 år sen hade det inte varit den 1 mars i dag. Det hade varit den 30 februari.
Vet inte hur jag ramlade över denna fascinerande och/eller meningslösa faktoid häromdagen, men det gjorde jag: år 1712 fanns den 30 februari för första och enda gången i den svenska almanackan. Förklaringen till detta har något med den gregorianska tideräkningen att göra, att Sverige låg en dag före resten av Europa vilket Karl XII tyckte var pinsamt som fan.
Min farfarsfarfarsfarsfarsfar hette Jonas Andersson (true story, min morfar släktforskade som hobby) och var en nioårig bondson i Skultuna utanför Västerås den 30 februari 1712. De senaste dagarna har jag funderat mycket på den lille battingen. Vad gjorde han den här historiska dagen? Visste han ens att den var historisk? Hade hans pappa (Anders Svensson, inget släktskap med fotbollsspelaren) förklarat för honom att detta var en unik företeelse?
Påtade han i jorden och sa: "Min son, minns den här dagen så länge du lever. Det kommer aldrig mer att stå den 30 februari i almanackan. Den här dagen kommer att bli ihågkommen för all framtid"?
Tittade Jonas på den grå himlen (var den grå?) och försökte greppa historiens vingslag?
Jag ska fråga honom när vi ses om några år.
Och hon säger det så mjukt
Som om hon pratar till ett barn
Som om hon var äldre än du
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
