För ett år sedan idag började jag mitt nya liv på allvar. Då flyttade jag nämligen in i min nya lägenhet; en ekande tom trea på åttiosex kvadratmeter i ett främmande område av stan. För första gången på nio år skulle jag inte bo med Lotta längre. Istället skulle jag - på något sätt - förvandla de ödsliga rummen till ett hem, ett ställe där två barn på 2 och 4 skulle kunna växa upp.
Det var jag och Jessica mot världen den dagen. Jag kommer aldrig att glömma den. Jag tog ledigt från jobbet och vi hyrde en lastbil. Sen åkte vi till IKEA och köpte...tja, ett helt nytt hem. Sängar åt barnen. En säng åt oss. Ett köksbord. Stolar. Lampor. Jag tömde mitt sparkonto och vi lastade in allt i lastbilen. Och vi kånkade upp allt för tre trappor (ingen hiss) och sen satt vi långt inpå småtimmarna och skruvade och skruvade. Vi tog en paus och åt grillad kyckling och chips, sittandes på golvet. Vi sov på en madrass. På morgonen hade Jessica hög feber. Hon hade burit svintunga grejer trots att hon var sjuk, och nu var hennes kropp helt körd i botten. Jag kommer aldrig att kunna tacka henne tillräckligt för att hon offrade sig sådär för mig.
På helgen kom ungarna. Jag blir rörd idag när jag ser bilder från de första, trevande dagarna. De första måltiderna vid IKEA-bordet (som ännu saknade duk). Den första morgonen i soffan framför teven. Känslan av svindel över att ge sig in i något oprövat, utan skyddsnät. Den stilla euforin över varje avklarad dag.
Lotta var ett stort stöd under de här dagarna. Hon var på plats den första dagen när ungarna fick se lägenheten. Hon peppade mig via sms när jag skulle natta dem själv för första gången. Det betydde mycket. Mitt i allt kaos fanns det en känsla av att allt skulle ordna sig, trots allt. Och det gjorde det.
Ett år senare är lägenheten det enda hem jag känner till och behöver.
