Den fasad jag visar upp för världen är inte jag. Kostymen skaver, tonerna som kommer ur min mun skorrar falskt. Hur ärlig jag än försöker vara är det nåt plastigt, tillgjort skit som tar över när jag minst anar det. Autopiloten, bullshittaren.
Så här ser jag ut, innerst inne:
Man blir nog aldrig äldre än fyra år. Därför är det så hjärtskärande att se på barnen ibland. De har inte lärt sig hur den här världen funkar än. De har inte hatat sin spegelbild, de har inte upplevt förnedring. De går med de rakaste av ryggar och jag ska döda den jävel som försöker kröka dem. Själv har jag insett för länge sedan att jag är en jävla idiot som förtjänar ett kok stryk men det gör liksom inget. Världen tillhör de godtrogna, de modiga, de tillitsfulla. Jag var det en gång, nu är det deras tur.
