Vi har haft en tradition när jag lämnar på dagis på morgnarna: att vi vinkar hejdå till varandra i det stora fönstret. Men sen några veckor tillbaka vill Julie inte göra det längre. Jag har inte frågat henne varför, men jag antar att hon är så stor nu att hon tycker det är pinsamt inför sina kompisar. Ni vet, Axl och Rays och de där hårdingarna.
Det här är bara början. Snart kommer allt med pappa att vara pinsamt och fel. Snart kommer hon att punktera mina livslögner, en efter en. Snart kommer hon att vilja vara allt som jag inte är. Och det är som det ska. Jag vill att hon ska vara hundra procent Julie, inte nån räddhågsen kopia av nåt jävla ideal som hon har fått med sig i ryggsäcken.
Ändå. Det gör ont. Det gör ont när Edward springer fram till fönstret och vinkar farväl. I bakgrunden står min dotter och plirar under lugg. Jag viftar till henne. Hon höjer sin hand och böjer på några fingrar. Som i lönndom.
