Lunchen idag såg ut som en djungel. Tidlös skönhet mitt i den fittigaste jobbdagen på länge.
Ibland när jag ser på min fru känns det som att jag har känt henne i hela mitt liv. Nej, längre. Hon har alltid funnits. Hon fanns i Rom vid sekelskiftet. När lejon slet gladiatorer i stycken på Collosseum grät min fru i publiken.
Efter lunchen blev hon sjuk. Riktigt sjuk. Nu ligger hon nerbäddad i Solna och jag bjuder henne på kött och frites och halverad tomat på min faders vis. Sjutton minus ute. Sjutton plus inne. Jag vill leva ett till liv efter det här. Och ett till. Jag vill aldrig dö.
