Ungarna fick för dig att de ville baka nåt vid sju-bläcket. Eftersom jag är en otrolig pappa drog vi ihop en sockerkaka under ett liv och ett kiv, men det fanns inget bakpulver så resultatet blev platt som Uppsalaslätten.
Ungarna gjorde sitt bästa för att hålla humöret uppe när skiten kom ut ur ugnen. För att slippa äta kakan själva började de mata sina dockor.
"Buzz tycker det är jättegott", sa Edward. "Han säger att det smakar som fiskpinnar".
Det är Edwards namn på Jessica. Vi tycker det är fint, mycket finare än styvmamma eller plastmamma eller bonusmamma eller alla de där andra orden som ska beskriva föräldrar som inte har några biologiska band till barnen ifråga men som ändå är...föräldrar.
Jag vet inte om ungarna har något särskilt namn för Adam. Det spelar ingen roll. Ungarna kommer alltid ha två familjer, med två uppsättning föräldrar. En biologisk, en icke-biologisk. Båda - eller alla fyra - så oändligt viktiga.
Jag är så imponerad av Jessica. På kort tid blev hon en så självklar del av ungarnas liv. Igår drattade Julie rejält på arslet i sovrummet. För ett år sedan hade hon rusat in till mig i tv-rummet för att få tröst. Nu vände hon sig till den som råkade befinna sig närmast, helt enkelt.
Det var hennes mostermamma.
Hade inte sprungit på ett halvår men idag gjorde jag ett försök. Det gick käpprätt. I've really let myself go. En gång i tiden sprang jag två mil på Björnön utan att break a sweat. En gång i tiden sprang jag över en mil i Central Park (bilden) utan att andas.
Det är en lång väg dit, folks.
...gratulerar vi Johan T Lindwall till två helkroppsbylines i Expressen.
Starkt jobbat, Johan!
Ännu ett samtal från dagis, ännu en sjuk unge. Som tur är har jag numera en fru som kan hoppa in med kort varsel när jag håller på med väsentligheter som Ranelid på redaktionen vid Kungsbron. Edwards kompisar kallade Jessica för "Lotta" när hon kom dit. Då kallade hon dom för Kjell Wiksell.
Nej, det gjorde hon inte. Nu kollar vi på bonusmaterialet till "Bilar 2". Edward är hängig och jag har en torso.
Mitt livs första fylla: en (1) stor starköl på Tivoli i Köpenhamn, hösten 1989. Klassresa med 9A, första kvällen, tonårshormoner från norduppland på grönbete. Några dagar senare klämde jag och Tomme in oss i en fotoautomat. Jag poserade med en cigg. Från Tommes paket så klart, jag hade ju astma. Men man sa ju ja till droger. Man var ju inte så himla långt från Sunset Boulevard, om man säger.
Så gammal var jag i faktisk ålder idag när vi intog Björnön med skrillor. Det visade sig att man får akut ont i smalbenen av att ställa sig på skridskor för första gången sen 1985. Jag hade visioner av att vi skulle beta av några kilometer i det tjocka snöfallet men...det blev inte så.
Min fru var något bättre, hon åkte säkert fyrtio meter innan hon föll ihop.
Har avverkat två dagar som kvällsreporter. Denna post hade jag på Bladet/Expressen/Bladet under de gudsförgätna åren 2004-2006. Sen blev jag pappa och slapp skiten. En människa är inte skapt att jobba mellan 15-01.30.
Sex veckor kvar som fast anställd. Jag ska suga nektaren ur det här nu. Njuta av de tidiga morgnarna. Njuta av att vinkla skiten ur nåt knäck. Njuta av pondusen man åtnjuter som utsänd från Nordens största blaska. Njuta av den smaklösa jargongen. Njuta av kaffet, av Ola Lauritzons fucking kycklingsallader från kylen på plan 5.
Jag och min fru ska för övrigt till Dubai i början av april. Därför såg vi Mission Impossible 4 nu på eftermiddagen, för actionscenerna på Burj Khalifa och sandstormen som drar över kamelerna och genom medinorna.
Sen käkade jag hummer som en rich white man. För det är jag ju inte så länge till.
Vi har haft en tradition när jag lämnar på dagis på morgnarna: att vi vinkar hejdå till varandra i det stora fönstret. Men sen några veckor tillbaka vill Julie inte göra det längre. Jag har inte frågat henne varför, men jag antar att hon är så stor nu att hon tycker det är pinsamt inför sina kompisar. Ni vet, Axl och Rays och de där hårdingarna.
Det här är bara början. Snart kommer allt med pappa att vara pinsamt och fel. Snart kommer hon att punktera mina livslögner, en efter en. Snart kommer hon att vilja vara allt som jag inte är. Och det är som det ska. Jag vill att hon ska vara hundra procent Julie, inte nån räddhågsen kopia av nåt jävla ideal som hon har fått med sig i ryggsäcken.
Ändå. Det gör ont. Det gör ont när Edward springer fram till fönstret och vinkar farväl. I bakgrunden står min dotter och plirar under lugg. Jag viftar till henne. Hon höjer sin hand och böjer på några fingrar. Som i lönndom.
Lidingö igår, tolfte våningen och utsikt över Värtahamnen.
Målhammar idag, sol och doft av vår i luften över fälten och Mälaren.
Same same, but different.
Min fru och jag går på bio för andra gången i vårt gemensamma liv ikväll. Det är Aftonbladet som bjuder. Min fru är snyggare än livet självt och jag skiter totalt i filmen. Tror det är nåt med Clooney, men det kan vara E.T också.
(Uppdatering): Filmen hette The Descendants och var nästan den bästa film jag sett. Nu sitter vi på nåt barbecueställe och jag låtsas att jag är i den amerikanska södern och att det är fullmåne ute och femton plus och luften doftar brandrök och en tågvissla tjuter i fjärran och kräftor sprattlar i vattenbrynet.
Julie: När jag ska få barn vill jag göra kejsarsnitt. Det är det ondaste som finns om barnet ska komma ut genom snippan.
Jag: Men herreGUD, var har du lärt dig det där?
Julie: På dagis. Man äter sömnpiller och så skär man upp magen så här och så plockar man ut bebisen. Sen syr man ihop magen så här.
Jag: Ja, så går det till...
Julie: (blir tyst och ser väldigt allvarlig ut)
Jag: Vad är det, gumman?
Julie: Jag tänker på när solen kommer att äta upp jorden.
Jag: Men det kommer att hända om flera miljarder år.
Julie: Ja, men det kommer att hända.
Jag: Men då är vi redan döda, så det spelar ingen roll.
Julie: Då kommer spöken och monster och dinosaurier att bestämma på jorden.
Jag: Tror du?
Julie: Då flyr vi va, pappa? (börjar storgråta) Kan vi bo i solen?
Jag: Nej, men vi kan åka till en annan planet. Det finns massa planeter i universum.
Julie: Får vi ta med oss Sverige då?
Jag: Nej, men det finns andra länder där.
Julie: Men då fattar ju ingen vad vi säger!
Jag: Jo, men vi kan ju lära oss deras språk?
Julie: (tröstlös) Nej jag vill prata svenska! Jag vill ALDRIG lämna Sverige!
Den fasad jag visar upp för världen är inte jag. Kostymen skaver, tonerna som kommer ur min mun skorrar falskt. Hur ärlig jag än försöker vara är det nåt plastigt, tillgjort skit som tar över när jag minst anar det. Autopiloten, bullshittaren.
Så här ser jag ut, innerst inne:
Man blir nog aldrig äldre än fyra år. Därför är det så hjärtskärande att se på barnen ibland. De har inte lärt sig hur den här världen funkar än. De har inte hatat sin spegelbild, de har inte upplevt förnedring. De går med de rakaste av ryggar och jag ska döda den jävel som försöker kröka dem. Själv har jag insett för länge sedan att jag är en jävla idiot som förtjänar ett kok stryk men det gör liksom inget. Världen tillhör de godtrogna, de modiga, de tillitsfulla. Jag var det en gång, nu är det deras tur.
Herregud vad schlager bör tolkas genom barns ögon. All cynism borttvättad. Marie Serneholts iskalla precisionsproffsighet igenomskådad. Dom gillade inte henne. Men dom gillade Loreen. Och Sean Banan (jag är inte helt såld på detta dock). Och Thorsten.
Gulligheten när de "dansade hårdrock" under Dead by april. Jullan med höjda djävulstecken och det tunna, toviga håret fladdrande upp och ner i en headbang. Edward med bestämd blick och melodiskt svängande kropp.
Sen: prutt på magen och flygplan.
Lunchen idag såg ut som en djungel. Tidlös skönhet mitt i den fittigaste jobbdagen på länge.
Ibland när jag ser på min fru känns det som att jag har känt henne i hela mitt liv. Nej, längre. Hon har alltid funnits. Hon fanns i Rom vid sekelskiftet. När lejon slet gladiatorer i stycken på Collosseum grät min fru i publiken.
Efter lunchen blev hon sjuk. Riktigt sjuk. Nu ligger hon nerbäddad i Solna och jag bjuder henne på kött och frites och halverad tomat på min faders vis. Sjutton minus ute. Sjutton plus inne. Jag vill leva ett till liv efter det här. Och ett till. Jag vill aldrig dö.
Borde gjort det här tidigare, jag slutar ju om mindre än två månader på den här gamla pärlan till blaska. Men bättre sent än aldrig. Nu har jag inte bara Centralens järnvägsspår och svensk februariångest i mitt blickfång. Utan även de människor som fyller mitt hjärta.
Nya trenden på jobbet: knark. Zandra käkar nåt konstigt pulver varje morgon innan hon drar till gymmet. Niklas har blivit träningsnarkoman och knaprar piller som kallas för "Ripped caps" innan han springer milen. Tobbe är nyfiken och vill testa.
"Hur många Ripped caps behöver jag för att klara överlämningen?" frågar han.
"Tre", svarar Niklas.
För ett år sedan idag började jag mitt nya liv på allvar. Då flyttade jag nämligen in i min nya lägenhet; en ekande tom trea på åttiosex kvadratmeter i ett främmande område av stan. För första gången på nio år skulle jag inte bo med Lotta längre. Istället skulle jag - på något sätt - förvandla de ödsliga rummen till ett hem, ett ställe där två barn på 2 och 4 skulle kunna växa upp.
Det var jag och Jessica mot världen den dagen. Jag kommer aldrig att glömma den. Jag tog ledigt från jobbet och vi hyrde en lastbil. Sen åkte vi till IKEA och köpte...tja, ett helt nytt hem. Sängar åt barnen. En säng åt oss. Ett köksbord. Stolar. Lampor. Jag tömde mitt sparkonto och vi lastade in allt i lastbilen. Och vi kånkade upp allt för tre trappor (ingen hiss) och sen satt vi långt inpå småtimmarna och skruvade och skruvade. Vi tog en paus och åt grillad kyckling och chips, sittandes på golvet. Vi sov på en madrass. På morgonen hade Jessica hög feber. Hon hade burit svintunga grejer trots att hon var sjuk, och nu var hennes kropp helt körd i botten. Jag kommer aldrig att kunna tacka henne tillräckligt för att hon offrade sig sådär för mig.
På helgen kom ungarna. Jag blir rörd idag när jag ser bilder från de första, trevande dagarna. De första måltiderna vid IKEA-bordet (som ännu saknade duk). Den första morgonen i soffan framför teven. Känslan av svindel över att ge sig in i något oprövat, utan skyddsnät. Den stilla euforin över varje avklarad dag.
Lotta var ett stort stöd under de här dagarna. Hon var på plats den första dagen när ungarna fick se lägenheten. Hon peppade mig via sms när jag skulle natta dem själv för första gången. Det betydde mycket. Mitt i allt kaos fanns det en känsla av att allt skulle ordna sig, trots allt. Och det gjorde det.
Ett år senare är lägenheten det enda hem jag känner till och behöver.
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
