Det är egentligen det enda vi människor behöver. Eller hur? En flickvän, pojkvän, vän som ser oss. Där vi kan vara vårt drömmande jag, vårt älskande jag, den där personen som älskar Gud (hur vi nu definierar honom/henne/det/whatever the fuck).
Klockan är halv fem och jag och Jessica pratar om Spanien. Om stunder vi känt oss levande. Det har gått nitton år sedan Malaga, men det känns som att det är här och nu. Ni vet, när man slet stora köttslamsor av livet, när man höll oändligheten i sin hand, när man lade sin själ på luftning i världsalltet. När man LEVDE.
Tänk att vi lever. Tänk ynnesten. Tack, livet. Jag är så lycklig just nu. SÅ lycklig. Det var allt jag ville säga.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...