Declan

Om två veckor får jag träffa Declan igen. Han var min bästa kompis när jag bodde fyra månader i Malaga våren 1992. Jag var 17, han var 28. Han var en irländare som hade flyttat till södra Spanien för att röka hasch och ha det bra. Nu är han 47 och en irländare som bor i södra Spanien för att röka hasch och ha det bra. Skulle jag tro. Jag vet iofs inget om haschet, men jag vet att han har det bra. Declan är bara så, en solig själ som säger ja till livet.

Det är åtminstone som jag vill minnas honom. Han var en storebror som jag kunde prata kärlek och tjejer med (det lilla jag hade upplevt), som jag kunde göra musik med, som jag kunde prata om döden och livet med, allt sånt där existentiellt som aldrig är så angeläget att prata om som när man är 17.

Lite rädd är jag också. För att återvända. Till ett ställe som med årens gång har blivit Den Heliga Graal för mig. För att den betydde så mycket för mig, den där resan. Jag hittade mig själv (klichén dödar er, jag vet) i Malaga. Och Declan hade en stor del i det.

Nyss ett mejl i brevlådan. Som om det var i går vi drack milkshake och gjorde låtar i hans lägenhet. Som om åren som gått bara var en dröm.

Hey man!

It's great to hear you're coming down for a visit! It will be really nice to see you again old friend!