I alla fall. I går fick mina barn ett sånt där Astrid Lindgren-mysigt minne som alla svenska barn bör få uppleva. Alla utländska barn också.
Påskafton. Skattjakt. Efter påskägg. Julie i täten. Edward lycklig i hennes kölvatten. En av ledtrådarna låg i majbrasan. Julie rusade dit, Edward rusade efter. Edward tänkte "jag fattar inte vad de håller på med. Men that ain't stopping me".
En annan ledtråd låg i brevlådan. Faster Ann läste upp den, Julie funderade i två sekunder och rusade vidare. Min dotter är ett geni.
Jessica förstod ingenting men var glad.
Till slut hittade Julie äggen i en korg som hängde i apans buske (don't ask). Eftersom hon är ett geni kunde hon (nästan) läsa namnen som stod på dem.
Min flickvän och min syster hade inte träffats förut. Men det gick bra. Jag skulle säga att de redan älskar varandra över alla himlar. Inte riktigt kanske, men det ser bra ut.
Ungarnas blodsocker var through the fucking roof. Farfar är glad att han har blodsocker överhuvudtaget.
Vi målade oss som påskgummor också. Sweet Jesus, Astrid hade varit stolt! Vilken dag!
