Det är en sån här morgon som jag hade glömt bort. Att vakna upp ensam, i en tyst och främmande lägenhet. Jag har gjort det förut, men det var åratal sen.
En sån där morgon när ensamheten borde kännas skön men inte gör det. När omvärlden känns oviktig och en smula irriterande.
I eftermiddag fylls den här trean på Stentorpsgatan 24B, tre trappor, med ljudet av mina barns röster för första gången. Jag kan inte tänka mig något verkligare, något mera påtagligt och relevant. I morgon: tillbaka till jargongen igen. Den reflexmässiga. Den hatade.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...