Tre rövare

Låt mig genast slå fast att jag är far till de två bästa barnen på denna jord. De är smartast och de är vackrast. De har större empati än några andra barn, de är roligare och deras själar är ljusare.

Och idag gick vi på bio. För första gången. På en film med sjuårsgräns!

Jag: Om det kommer någon vakt och frågar hur gammal du är, vad ska du säga då?
Julie: Att jag är sju!
Jag: Precis.
Julie: Men tänk om de känner mig. Då vet de att jag är fyra!

Men det var ingen som brydde sig (som tur var, eftersom en ekoxe hade kunnat se att Edward, 2, var rätt långt från att ha åldern inne). Vi mötte upp J, A och E Lif på Elektrabion, köpte biljetter och bänkade oss. Jag var halvt beredd på tredje världskriget, men eftersom mina barn är briljanta satte de sig lydigt på sina nerfällda stolar och tittade storögt (och tyst) på "Tre rövare", nån tysk animerad socialistisk saga som var en slags Vilse i pannkakan på crack. När Julie sa nåt hyssjade Edward åt henne, och vice versa. Julie stod för ett skönt slapstick-ögonblick när hon blev så uppspelt under en spännande scen att hon hoppade upp från sin stol, som fällde ihop sig när hon befann sig i luften. Hon landade hårt på golvet, och hennes stolthet landade hårdare. Men eftersom hon är min dotter, och alldeles briljant, repade hon sig snart och tittade vidare.

Jag kommer aldrig att glömma den här dagen. Jag är välsignad som har Julie och Edward. Jag är världens rikaste man i kväll.