Varje gång jag ser en teaterpjäs tänker jag samma sak. Det är så DÄR man bör leva. Det är så DÄR starka, levande, modiga människor ser ut. Sen ser jag Dramatens 1700-talsmiljö och raderna av kulturkärringar, doftar bruncrémen, hör DN-gubbarnas avmätta skrockanden, och tänker "det här är min flock. Det är här jag hör hemma".
Sen tar jag en korv på 7Eleven i pausen och tänker "nej, det är det inte".
Marie Göranzon, däremot. Jeeez, vilken människa. Börje var rolig. Och Thomas Hanzons torso var vacker att se på.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...