Jag står och tittar ut över Oakland från Ruths fönster. Vi har varit här i tio dagar. I morgon åker vi hem till snöhelvete, Tärnsjö, klass 5A och allmän misär. Men i dag är vi fortfarande kvar i himmelriket.
Telefonen ringer. Ruth svarar. Hon rynkar på pannan och vänder sig till min mamma.
"Anne just watched the news. They say your prime minister's been shot".
(Snabb och rätt meningslös fotnot: här hann jag - på fullt allvar - tänka att prime minister betydde justitieminister, och att detta betydde att Lennart Bodström var offret. Ja, jag var brådmogen så in i helvete).
"Palme?" frågade min mamma.
Sen, på kvällen, satt vi vid köksbordet och lyssnade på Ruths gamla radio. Den svenska regeringen satt i krismöte, sa de. Min mamma började gråta.
Dagen efter flög vi hem. Landade på Arlanda. Såg löpsedlarna. På måndagen var jag tillbaka i skolan. Lars-Göran var allvarlig och stram och pratade med oss ungar om det oerhörda som hade drabbat Sverige i helgen.
Jag var mest sur för att ingen brydde sig om att jag var hemma från USA.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...