Samtal med Jessica, måndag kväll

Jag: Minns du vad du gjorde när Palme blev mördad?
Jessica: Jag minns ljudet av en tung DN som slog i golvet och att mamma gick för att hämta upp den. Jag trodde att det var dags att komma ut ur magen! Men jag fick vara instängd i tolv dagar till.

Jag pratar med 80-talsstjärna...

...och försöker låta cool men blir mest pinsam.

Jag: I mean, it was HUGE in Sweden! I remember being, you know, ten or eleven and being scared SHITLESS, you know, when I, when I watched it, you know (nervöst skratt). It was HUGE here, I mean, it was really, really big. I mean, when, when the last episode...I think it was a five-part show, I mean, there were different, different seasons I guess but..I mean, it was one night when, you know, all the kids in our school just sat and I mean we were just, just, everything we talked about, you know...

Jane "Diana i V" Badler: God, that´s incredible! I never knew that!

Jag: It was so BIG here in Sweden, so, I mean, it was all around, you know. But. Ehh...

Jane "Diana i V" Badler: (Största möjliga tysssstnad...)

Tjugofem år sen idag

Jag står och tittar ut över Oakland från Ruths fönster. Vi har varit här i tio dagar. I morgon åker vi hem till snöhelvete, Tärnsjö, klass 5A och allmän misär. Men i dag är vi fortfarande kvar i himmelriket.

Telefonen ringer. Ruth svarar. Hon rynkar på pannan och vänder sig till min mamma.

"Anne just watched the news. They say your prime minister's been shot".

(Snabb och rätt meningslös fotnot: här hann jag - på fullt allvar - tänka att prime minister betydde justitieminister, och att detta betydde att Lennart Bodström var offret. Ja, jag var brådmogen så in i helvete).

"Palme?" frågade min mamma.

Sen, på kvällen, satt vi vid köksbordet och lyssnade på Ruths gamla radio. Den svenska regeringen satt i krismöte, sa de. Min mamma började gråta.

Dagen efter flög vi hem. Landade på Arlanda. Såg löpsedlarna. På måndagen var jag tillbaka i skolan. Lars-Göran var allvarlig och stram och pratade med oss ungar om det oerhörda som hade drabbat Sverige i helgen.

Jag var mest sur för att ingen brydde sig om att jag var hemma från USA.

Rättfärdigat övervåld

Tidigare idag gick jag och bebbarna på treårskalas. Då fick jag höra följande:

Jag läser aldrig Aftonbladet. Och jag läser verkligen ALDRIG nöjessidorna. Vad är det man gör som nöjesreporter, egentligen?

Då tog jag fram en bazooka och sköt ihjäl personen som sa det.

Samtal med Julie, söndag förmiddag

Julie (inifrån sitt rum): Du får inte komma in hit nu, pappa!
Jag: Okej.
Julie: Jag pysslar för fullt!
Jag: Okej, säg till när jag får titta vad du gör!
Julie (fem minuter senare) Nu får du komma! Blunda först!
Jag: Okej...
Julie: Nu får du titta!
Jag: WOW! Men...men, har du klippt sönder ditt lakan?
Julie: Ja!
Jag: Men det är inte bra, Julie. Du ska ju sova i ditt lakan!
Julie: Men jag ville göra en väldigt mjuk kudde.

...

Muhammar ringde och ryade över att jag inte har bloggat sen i tisdags. Jag sa åt honom att CHILL.

För övrigt...

...blev min bajsartikel om Jockiboi brutalt censurerad av mina chefer (vi kan kalla dem Jocke). Så här såg ursprungsartikeln ut. Hilarious, eller hur?

Skräcken var total i TV3:s nya skitprogram.
Till slut bajsade "Jockiboi" Berg, 25, ner sig.
– Jag var risig i magen, säger han krystat.

TV3:s nya dassiga tävlingslek heter "101 sätt att åka ur en gameshow".
Men Joakim "Jockiboi" Berg, 25 – känd från Kanal 5:s "Kungarna av Tylösand" – hittade på ett 102:a sätt.
Han bajsade på sig.
– Jag har alltid varit rädd för höjder, och i ett tävlingsmoment skulle man åka katapult ner i en vattenpool om man svarade fel på en fråga, pressar han fram.
Tidigare under inspelningen av programmet – som ägde rum i Argentina i januari – hade "Jockiboi" ätit en thaibuffé.
– Jag var risig i magen. Först sket jag på mig lite, men sa inget. Sen svarade jag fel på en fråga och drabbades av panik. Då kom allt på en gång. Jag började skrika "Bryt! Jag har skitit på mig!"
Programledaren Mårten Andersson kunde inte hålla inne med sin reaktion.
– Jag ropade "Du har inte skitit på dig!" Men det hade han, klossar Andersson.
Nöden har ingen lag. Med händerna för rumpan lommade "Jockiboi" skamset ut ur programmet.
– Jag sa "jag skiter i det här nu, jag har skitit på mig", dyngar han ur sig.
Den uttömmande sekvensen kommer att synas i det andra avsnittet av "101 sätt att åka ur en gameshow", som har premiär den 4 mars.
– TV3 är i extas över att det här hände. Men det bjuder jag på, släpper "Jockiboi" ur sig.
Fick du gliringar efteråt?
– Ja. Alla tyckte att det var skitkul.

Jag skrattar som en liten flicka

Jag har aldrig skrattat så mycket som jag gjorde i går eftermiddag, när jag ringde runt på den här sinnessjuka grejen. Det är antagligen den skitigaste artikel jag skrivit, no pun intended: Jockiboi från "Kungarna av Tylösand" bajsade på sig under inspelningen av ett nytt TV3-program.

Av någon anledning fann jag detta OERHÖRT komiskt. Så till den grad att jag började gråta av skratt och gnydde som en liten tjej. När jag ringde programledaren Mårten Andersson kunde jag inte ens presentera mig: "Ja hej, det är Jon Forsling på AHAHAHAHAHAHAHAHA!"

I nedanstående filmklipp, filmat i hemlighet av min vackra flickvän Jessica, har jag intervjuat Mårten i en minut och hunnit lugna ner mig något.

Något.

Olika själar, samma känsla

Tre rövare

Låt mig genast slå fast att jag är far till de två bästa barnen på denna jord. De är smartast och de är vackrast. De har större empati än några andra barn, de är roligare och deras själar är ljusare.

Och idag gick vi på bio. För första gången. På en film med sjuårsgräns!

Jag: Om det kommer någon vakt och frågar hur gammal du är, vad ska du säga då?
Julie: Att jag är sju!
Jag: Precis.
Julie: Men tänk om de känner mig. Då vet de att jag är fyra!

Men det var ingen som brydde sig (som tur var, eftersom en ekoxe hade kunnat se att Edward, 2, var rätt långt från att ha åldern inne). Vi mötte upp J, A och E Lif på Elektrabion, köpte biljetter och bänkade oss. Jag var halvt beredd på tredje världskriget, men eftersom mina barn är briljanta satte de sig lydigt på sina nerfällda stolar och tittade storögt (och tyst) på "Tre rövare", nån tysk animerad socialistisk saga som var en slags Vilse i pannkakan på crack. När Julie sa nåt hyssjade Edward åt henne, och vice versa. Julie stod för ett skönt slapstick-ögonblick när hon blev så uppspelt under en spännande scen att hon hoppade upp från sin stol, som fällde ihop sig när hon befann sig i luften. Hon landade hårt på golvet, och hennes stolthet landade hårdare. Men eftersom hon är min dotter, och alldeles briljant, repade hon sig snart och tittade vidare.

Jag kommer aldrig att glömma den här dagen. Jag är välsignad som har Julie och Edward. Jag är världens rikaste man i kväll.

Samtal med Julie, söndag kväll

Julie: Varför är du vuxen, pappa?
Jag: Jag vet inte, det bara blev så. Åren gick och plötsligt var jag vuxen.
Julie: Varför är inte jag en kille?
Jag: Det är bara en ren slump. Hälften av alla människor är killar, den andra hälften är tjejer.
Julie: Ja, mina ben är killar!
Jag: Nej, jag menar alltså...
Julie: Mina ben är killar, mitt huvud och min kropp är en tjej!

And the hits keep on coming

Dagen fortsätter genom sitt lager av overklighet och vaselin. Nyss blev jag totalt förnedrad av en av Sveriges ministrar, som vann en utklassningsseger med cirka 25454-0 mot mig. Mitt mål var att få ett rakt, publicerbart citat som det gick att bygga en artikel kring, hennes mål var att babbla på i några minuter utan att säga ett endaste dugg och...

...hon VANN. Nåt så fruktansvärt.

Tralalalalalalalalalalafuckingla

I natt tyckte Julie att det var en bra idé att vakna klockan 01.00. Sen tyckte min hjärna att det var läge att grubbla istället för att sova. Sen blev det morgon och dagislämning i 53 minus. Nu är det stationen och väntan på ännu ett försenat tåg.

Vad säger du, Kay Pollak? Utstrålar jag negativ energi? Borde jag sluta gnälla och njuta av allt som är bra i mitt liv istället?

Men kom då, för fan.

Samtal med Julie, torsdag morgon

Julie: Jag är en uppfattare!
Jag: Menar du författare?
Julie: Ja!
Jag: Vad gör en författare?
Julie: De hittar på sina egna sagor, och så skriver de sagorna!
Jag: Vad skriver du för sagor?
Julie: Jag har inte kommit på dem i hjärnan än. Det är bäst att vänta och se vad det blir för något.

Tisdag

När man är trött som ett utskitet getarsle gäller det att ta vara på de glädjeämnen som det här jobbet har att erbjuda.

Som en kaffe med Jocke. Några oväntat vänliga ord från Virtanen. En hyfsad Korv Stroganoff nere på plan 5, vetskapen att Jessica snart kommer in.

Och så stoltheten över att jag på lördag kommer att vara den första journalist som har skrivit dessa två ord i Aftonbladet:

Wc-doftande suffix.

Nästan Gunnar Hellsing-nivå på det, eller hur?

Edward Juan

Min son är en exceptionellt vacker pojke. Därför var det bara en tidsfråga innan han skulle få sin första beundrarinna på dagis. I morse när vi klev över tröskeln rusade en söt flicka fram och gav honom en jättekram.

Edward (glatt överraskad): Celiiiiine!
Julie: Hon heter inte Celine, hon heter Joline.
Edward (glatt överraskad): Joliiiiine!

Sen följde ett kram och pusskalas utan dess like mellan de unga tu. När Edward skulle gå in i rummet bredvid för att hänga av sig kläderna fick dagisfröken hålla tillbaka Joline med våld för att hon inte skulle följa efter. Lite senare vurpade hon på golvet och började storgråta. Edward gick fram och klappade henne på ryggen. Då blev det genast bättre, tyckte Joline.

Vad jag känner inför Egypten

Skam. Över att jag inte känner mer.

Jag menar, det är så klart kul att the senile old fuck Mubarak inte längre pissar på tiotals miljoner egypter. Men jag har fullt upp med mitt eget. So shoot me.

Tacksamhet

Ok, jag överdrev en smula i mitt förra inlägg. Nu ligger jag i min sprillans soffa i min sprillans lägenhet och äter sprillans chips framför Aktuellt som visar bilder från Egypten där de fått ett sprillans nytt styre.

Tak över huvudet. Som jag har köpt för egna pengar. Värme i väggarna. Snart en skön säng. Ute är det mörkt och bistert. Men i casa Forsling brinner ljuset.

Fittdag i dag

Eller kukdag som mina föräldrar skulle uttrycka det. Inte ens Tobias W Lindners gästspel på redaktionen kan åtgärda detta.

Å andra sidan väntar helg i Stalbo med bebbarna. Det finns hopp. Jag behöver deras små själar nu.

Samtal med Julie, onsdag morgon (pt 2)

Julie: Titta pappa! Jag har gjort en snögubbe!
Jag: Har du gjort den? Gud så fin! Får jag den?
Julie: Jag vill ge den till farmor och farfar.
Jag: Okej, jag kan ta med den nu och ge den till dem i helgen?
Julie: Okej!
(Tystnad)
Jag: Du, Julie? Kan inte jag få snögubben? Jag skulle vilja ha den på jobbet. Då kan jag titta på den när jag saknar dig.
Julie: Så klart du får, pappa.

Samtal med Julie, onsdag morgon

Julie: Finns det restauranger på toaletter?
Jag: Du menar toaletter på restauranger?
Julie: Ja.
Jag: Ja, det finns det. De som äter där kissar och bajsar alltid nåt fruktansvärt.
Julie: Nej, jag menar, finns det restauranger på toaletter?
Jag: Nej, det skulle vara en extremt liten restaurang. Eller hur? Toaletter är ju så små.
Julie: Men om jag smyger smyger kanske det finns en liten restaurang på toaletten.
Jag: Ja...
Julie: Med små små dörrar på. Det står kiss kiss kiss och bajs bajs bajs och tvätta händerna med tvål!

I´m sorry

Vi skrev i en kondoleansbok för Lena Nyman i går, som de hade ställt upp på Dramaten. Jag skrev:

Tack och förlåt för det onödiga telefonsamtalet. /Jon

Änglar i taket

Varje gång jag ser en teaterpjäs tänker jag samma sak. Det är så DÄR man bör leva. Det är så DÄR starka, levande, modiga människor ser ut. Sen ser jag Dramatens 1700-talsmiljö och raderna av kulturkärringar, doftar bruncrémen, hör DN-gubbarnas avmätta skrockanden, och tänker "det här är min flock. Det är här jag hör hemma".

Sen tar jag en korv på 7Eleven i pausen och tänker "nej, det är det inte".

Marie Göranzon, däremot. Jeeez, vilken människa. Börje var rolig. Och Thomas Hanzons torso var vacker att se på.

Livsnjutare

Jag vill bara ha det bästa här i livet. Det ska vara fint. Det ska vara dyrt. Det ska vara ett marinerat fitthår från en mammut garnerat med Marie Antoinettes tolvfingertarm brässerat i Karl XII:s sista andetag.

Därför bjuder jag så klart min flickvän på Dramaten i kväll. Vi ska se en pjäs med Ahlstedt. Med Marie Göranzon. Med Jan Sweet Jesus Malmsjö!

Sen blir det möjligen också en mosbricka på Korv-Ingvars i Solna Centrum.

I´m too old for this shit

En fyrtioårig kärring framför mig i kön på Systemet får visa leg. Alltså, hon har skägg. Men frågar kassörskan om mitt?

Nooooooooooooooo.

Det gick bra

Guillou ringde upp nu. Det gick fint. Inga hard feelings alls.

Det är inte varje dag...

...man mejlar Jan Guillou. Och VERKLIGEN inte med en ämnesrad som denna.

Nu väntar jag med skräckblandad förtjusning på svaret.

Tyst tyst tyst

Det är en sån här morgon som jag hade glömt bort. Att vakna upp ensam, i en tyst och främmande lägenhet. Jag har gjort det förut, men det var åratal sen.

En sån där morgon när ensamheten borde kännas skön men inte gör det. När omvärlden känns oviktig och en smula irriterande.

I eftermiddag fylls den här trean på Stentorpsgatan 24B, tre trappor, med ljudet av mina barns röster för första gången. Jag kan inte tänka mig något verkligare, något mera påtagligt och relevant. I morgon: tillbaka till jargongen igen. Den reflexmässiga. Den hatade.

R.I.P Lena

Ett av mina roligare möten som journalist var med Lena Nyman. Det var min allra första dag som reporter på Expressen, och Lena hade precis återhämtat sig från en nervsjukdom. Jag hade tagit med mig blommor till intervjun, vilket jag då tyckte var pinsamt men i dag känns det bra. Hon blev glad för blommorna.

Hon verkar ha levt ett oerhört bra liv. Men sånt där vet man ju aldrig, egentligen.

Farväl

Adeles "Someone like you" i lurarna. Tjocka, gråsvarta moln drar förbi ovanför Centralstationen i Stockholm, Sverige. I kväll åker jag hem till min gamla lägenhet för sista gången. Ovetskapen i mina barns ögon är svår att uthärda.

Sov gott, mina älskade. I morgon är sig inget likt igen. Men det kommer att bli bra, jag lovar.

Ett nytt blad

Flytt hela dagen i går. Knäsvag i dag, uttömd. Sånt FRUKTANSVÄRT slit. Tredje våningen, ingen hiss. Tömma gamla lägenheten på mina böcker, kläder, tv, tv-möbel, piano, fotoalbum, porslin. Sen börja gråta i bilen. Sen komma rödgråten till möte på banken med bankman, mäklare, säljare. Sen skriva på alla papper och inse att man numera är luspank. Sen hämta Jessica på stationen. Sen hyra lastbil på Statoil. Sen ut till IKEA i tre timmar och köpa möbler för 15 000 spänn. Sen kånka upp allt för tre trappor.

Eftersom jag 1. inte har några kompisar och 2. mina föräldrar var sjuka fick stackars Jessica bära ett alldeles för tungt lass. Till slut såg hon ut som Erik XIV:s lik, minus skägget. I morse var hon febersjuk och blev tvungen att sjukanmäla sig från jobbet för första gången sen hon började på Bladet i september. Jag skäms över detta. Det känns som att det är mitt fel.

Men ändå. Mitt i all oro och och utmattning fanns det något kittlande och - ja, härligt - med att se sitt eget namn på en alldeles ny dörr i ett alldeles nytt hus. Livet blev inte som jag hade tänkt mig, det är sant. Men Gud skymtar bland molnen. Det var en fin dag i går.