Minne för livet

Jag träffade Marie Göranzon över en baguette i Östermalmshallen i onsdags. Det resulterade i två artiklar, en lite mer finkulturell DN-variant och dagens raka kvällstidningsmacka.

Det kan ha varit - eller fuck it, det VAR - ett av de mest intressanta och givande möten jag upplevt i mitt elvaåriga yrkesliv som journalist. Antagligen för att jag på ett ytterst oprofessionellt sätt lättade mitt eget hjärta för henne och berättade om min egen, pågående upplevelse av att separera från mina barns mor samtidigt som jag träffat en ny kärlek. Den här berg- och dalbanan. Den svarta sorgen. Den ljusblå euforin. Ofta på samma gång.

Hon klappade mig på armen och sa att det skulle ordna sig. Men utan att linda in det, eller svepa över smärtan. Över fyrtio år efter hennes egen skilsmässa kunde man ana ett sår som fortfarande inte var färdigläkt. Även om det var ett alldeles nödvändigt och självförvållat sår.

Jag har läst att skilsmässa är den största sorgen en människa kan råka ut för. Först kan det vara skönt, men sen ska man hitta en ny identitet, relationerna med alla ska fungera, minnen ska suddas ut, minnen ska bevaras. Det tar ett helt liv för många människor. Det här med att man talar om en lycklig skilsmässa...det tror jag inte på. Särskilt när det är barn inblandade. Det är lika bra att man inser det, att man inte försöker försköna det och prata om att det är så gulligt med plastmammor och plastpappor. Bullshit, tror jag.