Spegeln inne på frisörsalongen förvandlas till en tidsmaskin framför mina ögon. I takt med att Linda klipper mitt hippiesvall försvinner Jon, 34, och ersätts långsamt av Jon, 17. Plötsligt har jag samma stripiga lockar, samma ojämna page som jag hade då.
Då: 1992. Anno Nirvana.
Rynkorna är där, visst. Och min blonda kalufs har blivit både mörkare och utspädd med gråa strån. Men jag gillar det jag ser; det får mig att minnas alla drömmar som jag trodde jag hade glömt.
Ungdomens Hus, Uppsala, -94: Jag står på scen inför femtio pers och sjunger en egenkomponerad Nirvana rip-off till låt. "Teddy, I love your way", hette den. Refrängen var ett enda långt skrik. Jag låtsades att jag var han. För några minuter gick det att låtsas, där i strålkastarscenet. Det är ett ljuvligt minne.
Linda drar av mig hårkappan och konstaterar nöjt: det blev ju riktigt bra. Du ser precis ut som Kurt Cobain.
Jag är tillintetgjord. Hon har blottlagt min allra hemligaste dröm. Och jag som hade begravt den så djupt.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...