In space no one can hear you scream

Det här är min tredje blogg. Och jag grips av ett djupt vemod när jag tänker på mina två första.

Blogg ett, startades -05, när det fortfarande var lite hippt att starta blogg. Min kollega Virtanen hade gjort konceptet folkkärt, och var och varannan kollega startade eget via webblogg.se. En del håller på än, de flesta tröttnade fort. Jag skrev kanske tjugo inlägg på ett och ett halvt år, sen fick jag barn och orkade inte bry mig längre.

Min andra blogg var knappt en blogg. Men jag skrev några extremt halvhjärtade inlägg på min Myspace-sida som ingen jävel läste (eftersom jag hade typ fem vänner på Myspace och snabbt sket i den sidan till förmån för Facebook).

När jag häromdagen blev övertalad (av Robinson-Victoria) att börja blogga igen tänkte jag gå tillbaka till blogg ett och återuppta tråden sisådär två och ett halvt år senare. Men jag kom inte ihåg mitt lösenord. Jag kom inte in på min egen blogg.

Och det gör mig så sorgsen. Nu skvalpar den omkring ute i cyberspace, avskuren från sin pappa, som ett barn på en flotte på ett oändligt hav, och liksom VÄNTAR på mig. Ropar Jon, var är du? Varför har du övergivit mig?

Vem vet, någon läsare kanske ramlar in på bloggen av misstag en gång i halvåret, som en anonym oljetanker som glider förbi barnet ute på havet och ger det en ointresserad blick. Om ens det. Och THAT´S IT. Det är all mänsklig kontakt min blogg får.

Hur länge kommer den att finnas kvar? Tio år? Tjugo? Kommer mina inlägg från 2005 och 2006 att kunna läsas långt efter min död?

Jag hör dem skrika. Men jag är också den enda. I rymden kan ingen annan höra deras vrål. Och evigheten är lång.