Dahlberg

Ni vet hur det är: plötsligt sprakar en elektrisk impuls till i hjärnan och man minns ett femton år gammalt minne som saknar vare sig mening eller mål. Det bara finns där, och skiter fullständigt i varför.

Globen, augusti 1991: Jag, Linus och Dahlberg står längst fram och skriker som tolvåriga tjejer när Duff McKagan strosar upp på scenen. "Det är Duff!" vrålar jag som en vettvilling. "Det är Duff, för helvete! På riktigt!!!"

Dahlberg är en happy-go-lucky-hårdrockare i min klass, rätt happy-go-stupid om man ska vara ärlig. På lektionerna sitter han och skriver "SKID ROW" och "WARRANT" i sitt block. När han ska hålla föredrag på engelska snor han artiklar ur KERRANG! och låtsas att han skrivit dem själva: "Guns n´Roses burst out of the L.A glam-metal scene in the late eighties with their fierce, ass-kicking debut album Appetite for destruction", osv. Vår lärare låter sig luras.

Två timmar in i konserten tar Dahlberg sats och kastar sin nyinköpta G´N´R-halsduk på den svettiga basisten i fråga – och TRÄFFAR HONOM. I ultrarapid och med gapande munnar ser vi hur Duff plockar upp halsduken och börjar suga på den. Sen virar han den runt halsen och traskar vidare.

Efteråt är Dahlberg svimfärdig av lycka. Och när jag säger "efteråt" menar jag typ de efterföljande fyra-fem åren. Jag skulle tro att han fortfarande lever på det där ögonblicket på sätt och vis.

"Jon, vet du vad det bästa med allt är?" säger han. "Några av mina HÅRSTRÅN måste ha suttit på halsduken. Och de hårstråna har varit I DUFFS MUN".

Två frågor:

1. Vad gör Dahlberg i dag?

2. Finns ett mikroskopiskt spår av hans DNA kvar någonstans i Duff McKagans kropp?