Jag sov tre timmar i natt, på en bäddsoffa hemma hos en före detta Robinson-deltagare (det var inte Freddy Lund, och den här tjommen ifråga gör sällan några internationella nödsignaler). Nu dricker jag kaffe och har vad Olle Ljungström kallade ett "Budda-ögonblick" när jag intervjuade honom för några veckor sedan.
Blicken långt bort i fjärran. Hjärnan helt tom. En stilla bris som blåser runt inne i kraniet, på jakt efter någon slags tanke, vilken som helst. Men det går åt helvete. Jag kan bara tänka på bajs och huruvida jag ska ta en kopp kaffe till.
Bajs. Kaffe. Kaffe. Bajs.
Men vad fan, jag har iaf startat en blogg som ingen kommer att läsa. Tack för det, Gictoria Vund!
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...