På cykeln i morse, på väg till tåget. En byggarbetare ropar till mig:
"Jon, jag älskar din blogg! Men jag kan inte skriva några kommentarer! För att göra det måste man registrera sig på blogger.com och massa krångel. Kan du inte fixa det? Vi är ett helt arbetslag som vill kunna kommentera varje inlägg du gör!"
På tåget. Konduktören räcker försynt fram en lapp.
"Det här är ju lite pinsamt, men min dotter skulle bli väldigt glad om du kunde signera den här. Hon läser din blogg varje dag, den är allt hon lever för. I fjol försökte hon ta livet av sig, men sen upptäckte hon dig och blev mycket gladare. Men kan du inte fixa så hon kan kommentera alla dina inlägg? Man måste registrera sig och sådär nu. Det verkar onödigt krångligt".
Till alla mina fans: Jag har fixat det nu. Alla kan kommentera. Kör hårt.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...