Jag visste inte vad jag skulle säga. Försökte säga det ändå.
"Jag vill att du ska veta att jag alltid har tyckt mycket om dig".
"Jag önskar det var något jag kunde göra".
Jag borde sagt "alltid har älskat dig". Grämer mig lite för det. Men vi har aldrig använt såna ord om varandra, och det slank mig ur näven. Jag tror han förstod ändå.
Vi pratade om vädret, av alla saker. Det hade åskat och hällregnat på natten.
"Jag gick upp mitt i natten och undersökte hur mycket regn det hade kommit", sa han. "20,5 millimeter. Och på morgonen kom det två millimeter till. Så totalt 22,5 millimeter regn".
I vilken dimension kan det betyda något att det var just 22,5 millimeter regn som föll den natten? Och inte 17, eller 24?
Men å andra sidan var det så vackert, det där. Att han fortfarande brydde sig om en sån sak. Att det fortfarande var viktigt för honom.
"Människan har tämjt vatten och vind", väste han. "Men åskan kan vi inte göra något åt".
Som att det låg en tröst i det där. Att naturen alltid vinner i slutändan.
