Den 16 augusti 1991 var en dag jag såg fram mot med skräckblandad förtjusning: G n' R skulle spela i Globen och jag, Linus och Dahlberg hade biljetter på parkett. Jag var ganska rädd, för jag hade aldrig varit på en så stor konsert och G n' R brukade spela i 130 decibel hade jag hört.
Det var lika högt som ett jetplan.
Men vi köade utanför ingång 4 och fick plats längst fram. Jag hade inte upplevt mycket extas i mitt liv, men när lamporna släcktes och bandet började med "Nightrain" tappade jag fattningen och skrek som en tonårstjej på en One Direction-konsert. "Det är ju Duff! Där är Duff!!"
Dahlberg och jag har ingen kontakt dessa dagar, annat än på Facebook. Han la upp ett Youtube-klipp från konserten på min vägg när jag fyllde 41 i lördags. Det var en fin gest, så jag sökte på konserten och såg att någon hade filmat hela skiten. Dahlberg fyllde 41 två dagar efter mig, så jag la upp klippet på hans vägg.
Jag hade inte sett konserten på 24 år, men jag såg på "Nightrain" igen och det var nästan kusligt. Som att se spöken. Där lufsade Duff McKagan från vänster till höger igen, precis som jag mindes det på min näthinna.
Sen kom jag på en sak. Hur jag – svettig och lycklig efter två timmars manglande – hoppade runt i nämnda "Paradise City", den sista låten för kvällen. Jag hade köpt en G n' R-handduk som jag hade tänkt spara som souvenir av giget, men när Axl skrek "oh won't you please take me HOOOOME" – precis innan det snabba, långa outrot – var det som att alla mina bortkastade tonår samlades till en enda, halvt ångestfylld, halvt euforisk, sekund, och jag tog halsduken och KASTADE DEN PÅ AXL.
Vad ville jag åstadkomma med detta? Ville jag att han skulle stanna upp och se på mig, att han skulle se all min fruktlösa längtan och förvirring och bota mig från den? Eller ville jag, genom min kastade halsduk, på ett litet sätt vara med där uppe på scenen, där med de lyckade männen som hade förverkligat sina drömmar och badade i karisma och (antog jag) kärlek?
Jag spolade fram till sista låten på Youtube, och ta mig fan om min kastade halsduk inte dök upp där i slutet av låten. Den syns i bild i ungefär 1,5 sekunder, och på den frysta bilden nedan kan ni se den strax nedanför Axl, längst upp på monitorn framför honom.
Jag träffade aldrig Axl med halsduken, och jag fortsatte vara lika förvirrad när jag gick hem från Globen den kvällen. En månad senare släpptes Nirvanas "Nevermind", ett halvår senare åkte jag till Spanien i fyra månader och där någonstans började jag hitta mig själv. Kastandet av halsduken var en bortkastad och meningslös gest, men nu är jag såg den fyllde den mig ändå med ömhet.
För det var ju jag som skrek. Ett skri från vildmarken. Ett skri om att få bli sedd.
