Jag kan inte föreställa mig hur det kan vara att ha Jon Forsling som pappa. Är det bra? Dåligt? Hur ser mina barn på mig? Kväver jag dem med min kärlek? Skrämmer jag dem med mina vredesutbrott? Är jag en trygg hamn för dem, eller inte?
Jag är ständigt orolig för hur separationen påverkar mina två äldsta barn. Lider de av att vara ifrån mig varannan vecka? Kommer de att få men av det? Eller oroar jag mig i onödan? Får det vad de behöver av sin pappa, ändå?
Jessica kom på en bra idé för ett tag sen: hon föreslog att jag skulle åka iväg några dagar med Julie och Edward på tu man hand i sommar. För att tanka kärlek, för att få en extra injektion av pappa.
Edward var först ut. Vi åkte till Göteborg och grottade ner oss i spårvagnarna, hajarna och mammutarna på Universeum, de vackra kanalerna...och framför allt varandra. Det betydde kanske inget i det stora hela, eller så betydde det mycket. Oavsett vilket var det, och är det, en ynnest att vara pappa till en så vacker och klok och solig liten pojke.
