Han visste att kaffebryggaren stod på inne i köket. Det varma, trygga köket, där han hade sprungit som barn. Där hans familj hade bott i generationer. Bara han kvar nu, men syskonbarnen hälsade på med jämna mellanrum.
Han högg några vedträn till. Regnet började smattra mot taket. Han suckade, sträckte på sig, tittade ut över fälten. Drog in doften av högsommaren i näsborrarna. Såg fram emot att smutta på det heta kaffet, kanske ta en eftermiddagslur sen. Läsa en bok på kvällen. När han var ung hade han aldrig tid att läsa, det var alltid så mycket att göra hemma på gården. Men nu läste han travar av böcker, lät sina gamla trötta ögon vila i texten. Den stora världen därute var ett viskat rykte, en avlägsen mistlur som skrek någonstans bortom horisonten, men när han läste kände han sig fortfarande ett med den.
Han hörde ljudet av en bil som närmade sig från byn. Det var hans gamla granne, en pojke som hade vuxit upp på gården bredvid. Ingen pojke längre, nu var han en gubbe som han själv. En gång i en annan tid hade de varit unga och satt upp stolp i skogen, matat tjurkalvar och grisar, åkt runt bland bönder i bygden och gjort upp affärer. Grannen hade försvunnit ut i världen sen, börjat jobba som någon slags tidningsreporter.
De tog en fika ibland. När det var julafton traskade grannen över någon gång efter lunch och så gav de varandra varsin bok. Det hade de gjort sen de var unga, det var en tradition.
Bilen åkte förbi. Ett leende, en höjd hand i hälsning. Han hälsade tillbaka, kurade ihop sig mot det tilltagande regnet, skyndade in i det varma köket där kaffet stod och väntade.
